lördag 8 oktober 2011

Stefan Hammarén - 4/11


Redaktionen tröttnade på att vänta på uppfyllandet från andra och tog saken i egen ficka.
Vi dränker oss i en sak i taget.
Varken Ny Tid eller H:Ströms förlag har haft tid att besvara våra frågor innan pressläggning.
Bildbevisen är tillhandahållna av författaren som de porträtterar.




Du har ju varit aktiv som författare sedan 1986. Hur tycker du att dina läromedel, exempelvis böckerna om statskunskap; boken som beskriver organisationsteorier om former i sju kategorier eller boken om sociologi – som i en publicerad kandidatuppsats nedvärderas på grund av dina enligt författaren ”surrealistiska prosaböcker” – står sig gentemot dina skönlitterära verk?

kan ju inte ljuga, men förtränger vanligtvis de där läroböckerna, dåliga, inte alls tuffa. Egentligen var jag inte så aktiv sedan -86, skrev böckerna i skov, snbbat, typ på sommarlovet, och som biprodukter, eg. var det mest bara hopkok, plagiat, urdåliga, och dessutom blev några av dem språkligt redigerade på förlagen fastän jag skrev ganska normalt och stelt (fastän sista lärobokens sista kapitel, där kan man lite börjar skönja något avvikande, något tuffare), men jag tror att dessa ändå hade en viss betydelse, då det var enda jag kunde skriva dåtid, fastän en poäng att jag ville skriva, ville bli författare, och jag lärde mig dels skriva, såg satsbildning, började gilla satsbildning.

Förlagsredaktören / förläggaren Valter Unefäldt kom till Helsingfors för att prata om redigeringen av boken, och jag tyckte det såg så imponerande ut när han där på plats började skriva om mina meningar, han på något sätt snusade fram till otypmpligheter och fick dem på något sätt genast omvänt rätt utan att ändra på alltför mycket, sa jag att var imponerande, för sättet var fint som han gjorde det på, och han sa att han skrivit mycket och är bror med Gösta Unefäldt (vilket då märkligt nog skulle vara en merit). På något sätt lärde jag den dagen satsbildning på ett annat sätt än jag kunde, fastän han senare varnade mig att aldrig släppa ett manus som inte först är språkgranskat, fastän i själva verket vill ingen redaktör i världen mera språkgranska mina romanmanus eftersom ju omöjligt, och skulle inte ens få för den delen. Men så en dag senare vaknade jag en lördag, höstdag 1998, då bestämde jag, att tar steget ut, börjar på en roman, att nu gör jag det. Dagen innan, eller veckan innan, eller månaden innan, eller året innan hade jag inte haft en aning om att börjar snart med en roman, jag bara bestämde den där lördagen, och efter det har jag varit aktiv författare på heltid och på otid, och i 15 månader efter den där lördagen skrev jag varje dag mellan 8 och 16 timmar i dygnet, tog ju lång tid först att bara skriva fram min nya stil. Så på den vägen, ifall man inte börjar från barnsben, då blir historien lite annan, för skrev lite roman som barn också.

Vad har hänt med dig sedan du begärde av Ny Tid att de inte skulle 'drunkna i sin text'? Vilket de säkert har gjort, jag frågar dig.

absolut ingenting. Den sommaren väntade jag redan att förlaget skulle ge ut de där syndflodslegenderna, trilologien, och de har lovat varje år, än har då bara en bok kommit av tre, och inget hände heller med den. Allt står stilla. Och den sommaren uppenbarade sig Emma, en musa som figurerar i några diktböcker, men hon försvann snart och vägrat säga mer och vägrat stöda mig. Och Ny tid vägrar numera, året efter att ha något med mig att göra, refuserar allt med att aldrig svara på något. De blev sura för att jag hade beställt recensionsexemplar och uppgivit att skriver för Ny tid, och hade inte mandat från dem, blev de bara galna. Eller av någon annan hemlig oförklarad orsak. Öh. De drunknade formligen, men av något vansinne. De tog också senare bort hedersprenumerationen de givit åt mig.

Skulle du vilja berätta lite om den här texten vi presenterar utdrag ur. Någon om det märkliga pappret du ritat på och om denna musa-Emmia som förekommer i några av dina skrifter och en ihop har ni också gjort. Den känns så direkt riktad gentemot – ett tänkt – henne.

ja texterna till Emma, den jag också bifogade, skrevs för några år sedan, jag flippade bara helt ut då, besatta att skriva till henne, blev gaggig, kärlekssjuk, försummade mitt litterära, skrev med hjärta fastän lät stel och konstlad i något monumentresande för henne, eftersom var yrkesskadad författare i grunden, och nerskjuten av Emma, vacklade jag i kombinationen, ville visa att jag är författaren, skriva en kärlek hon inte kunde fatta hur än, hade kvar det ändå i mig som riktigt, men skrev om ämnen jag inte kan ändå, kärleken, oavsett jag hade det mycket starkt till henne, och har. Flera år av mitt författarskap blev vid det, och gick på sitt sätt förlorat fruktlöst eftersom kärlek aldrig blir stort i litteraturen som de mörka och rena sidorna, samtidigt som jag inte vann hennes hjärta heller, förlorade henne helt. Nog en stor del av det materialet väntar ännu som sagt på sin publicering i sinom tid, går inte att köra ut det för fort, snarare jättelångsamt. Nu är jag åter riktig författare men trög, också hunnit torpedera min nya framgång och mitt senvunna koncept. Skriver förresten bara sällan nu in Emma i texterna, jag nyktras till liv, men saknar också tiden jag ansatte henne i text. Glad att aldrig blev bitter och skrev hemsk text, som det finns t.ex. i första böckerna om en flicka.

Du vann nyligen ett poesipris – Avsikters. Vill du berätta om det?

ingen märklig affär, var förstås kul att fick priset, förväntade inte och det var många som deltog, så stor gallring. Jag blev tipsad om att skicka in, så gjorde det i skapandets svaghetstecken. för eg. borde man aldrig delta, utan håll helt syvnackat på sin konstnärliga integritet, så pass att aldrig låta en juru sätta sig över en om vad som dög, eller i regel inte alls dög. Då måste man spela glad för att man dög, respektive snopen om inte vore fått. Jag kan inte säga hur det kommer sig att det vann, men jag minns när skrev de där små dikterna bland en massa andra texter, dessa tre i sin kanske som jag då tyckte smått finurliga mutation. Det var under en besatt tid jag gjorde dem, besatt av min musa som avståndade mig, bortförklarat mig på allt sätt, ansatte jag henne frenetiskt med text som hon aldrig reagerade på. Dikterna vann långt senare, men vet inte om musan någonsin märkte det någonsin. Glömmer tillfället aldrig, eller dem, eller henne, men jag var i någon dåtida process som det alltjämt är svårt att se tillbaka på. Svårt att säga vad för spår denna tid la för min litteratur och i mitt skapande, det mesta från då är ännu i väntan på publiceringar, flera böcker exempelvis.

Hur upplever du att det är att vara minoritetsspråksförfattare i dagens Finland? Och hur ser du själv på din eventuella nationalitet? Är du Östsvensk?

jättekluvet. Jag är helt utestängd från majoritetsspråkets författarskap, allt därom vad det kan innebära att skriva sig känd eller skriva sig fram till något, hamna någonstans, få läsare på ett sitt lands hörsammade språk. Så hamnar söka min majoritetsspråksarena i Sverige, ändå på distans mycket svårt, och Sverige är också en mycket liten plattform för en udda författare, jag skulle ju behöva Ämnerika, eller spanska språket. Jag är också rätt förträngd som minoritetsspråksförfattare, får inte alls broderskapets skrymsle, vidkänns knappt alls i Finland ens på svenska, får ju inga jävla recensioner, eller en per bok, vad är det för horribelt? nästan systematisk förföljelse, förträngning värre än vad, ingen uppmärksamhet här, knappt någonting, nonexistens, så hur då förhålla sig? Finlandssvenskarna borde vara stolta som fan över en författare som jag, något liknande har de aldrig kunnat oppvisa, aldrig någon som gjort lika genuin litteratur, inte ens Runeberg gjorde bråkdelen av det jag gjort i skicklighet, akt och mening, istället förtränger de mitt nära totalt, mer för varje år och bok. Är det bara hybris hos mig, aldrig. När jag samtidigt gör en jättetjänst för den finlandssvenska litteraturen, visar i Sverige ett exempel på stark experimentell ådra från öst, som visar alternativet så tydligt, en metalitteratur, blir ju den osagda ambassadören fastän helt utan sanktionerande, den säregnaste rösten vill tystas. Men vad är mitt romanspråk, på ett sätt ändå oundvikligt just svenska, och att samtidigt komma bort från det, och bortförklaras, vill man ju också än mer det försvinna i språket självt, samtidigt hållas vid det. Nyligen, snarast ganska nyligen, funderade jag på om jag skall vara stött, en litteraturvetarkompis och jättebra novellist listade på något sätt några moderna svenska författare som han ansåg ge hopp för den moderna litteraturen, eller jo, sa väl rent av att det inte fanns sådana alls, så var det, för han är ibland lite extrem och framstående i litteraturmedvetenhet men har alltid fog för sina poänger, och har en bredd för att säga saker, kände jag mig då eventuellt lite stött eftersom han tidigare berömt mig, förfrågade jag resolut om han inte mer hade något över för mitt, svarade han lika förutsättningslöst, närmast förnärmad i sin tur över mitt dumma inflik och tvivelsförundran, ty han såg mig inte i första hand som en svensk författare, än mindre som finlanssvensk, eller östsvensk, utan en internationell, vilket jag tyckte lät riktigt fint trots detta minivärldsspråk som jag måste ty mig till, han menade att språket blev något annat när det gjordes till ett eget, fastän om då på en slags svenska eftersom ingen som inte kan svenska kan läsa mig, eller så kan de verkligen läsa mig ändå lika bra som de som kan svenska, i längsta hand, på ett dada sätt, eller så var det allt en bibetydelse vad som blev innehållet, fastän innehåll är viktigt, då skrift som skrift, skillnaden hur tufft man ville skriva, eller hur det skall förklaras, vet inte riktigt, bara att svenskan är problematisk. Gladde mig hur helst eftersom svenskans problem som romanspråk är uppenbart, dömt för att helt förklyschas, och har en inbyggd stelhet, nästan ingen lyckas skriva en svenska som håller världsförfattarnas standard, tror inte det är bristen på ämnen, absolut inte, tror inte heller det är brist på författarerfarenhet, eller brist på författare, utan på just svenskan, sin åldrighet, och modern svenska har för snabbt blivit modern, så det klingar inte ändå till hög växelnivå. Här är finlandssvenskan än mer problematiskt, den har halkat efter, förblivit stel, klyschig, en stelhet somliga gillar, uppskattar, men den får inte upp nivåen ändå, blir muminfierad istället, därav relikspråk, inte världsklass hur man än vänder sig. Jag har kämpat mot klyschbildningen i varje min rad, men lyckas inte komma ur det, får istället börja dadaisera och göra lek, eller bli teknisk, omständlig, försöka göra språk, men har ändå för mycket av svenskarvet, finlandssvenskan i det. Så han kompisen har lite fel ändå om mig, eller mycket, men det tröstade mig ändå, hamnat åtminstone i fåran någonstans emellan. Nog som vi har ingen chans heller som finska författare, du är jättebra på finska, men tror problemet är för emotsatt med finskan, den muterat sig för, är för slingeraktig, ändelsefrälst, den är för mycket språk i sig, för att vara vår lösning. På engelska lyckas många, å andra sidan misslyckas nästan alla på engelska, den är möjligheternas, och de möjliga misslyckandens språk. Franska, spanska är de bästa romanspråken tror jag. Men jag vet inte. Du är dock fantastiskt språckunnig

Vad vill du säga om ”syndflodslegenderna, trilologien” som H:ström ger ut, som jag:et uppfattar som en slags härskartrilogi – en från undertiden/undertexten skriven barndom med allt – vill du ge oss en ingång, eller vill du ge de som inte klarar av att se texten i sin kompakthet som utlysta delar av något vidare: något att fästa blicken på; en ingång; eller omfattar det textuella allt i lika delar och ingången måste förbli läsarens egna_egna? 

Om han nu ger ut dem, ser då verkligen inga som helst tecken förutom första boken. Vet inte vad som kan avses med härskartrilogi, behärska och tygla språket i dem, eller förklara idogt för läsaren sin mening och ens undergång, eliminera sig i text kombinerat med livsgnista (bl.a. barndom). Allt går under, kanskeé enbart Emma och en handfull galningar överlever den märkliga syndafloden följt. I första boken som heter Största, alternerar det med evighetsteman ur grekiska mytologien, med barndomsbetraktelser parat med en evigt urinerande romanperson, för första gången inte jag eller i jag-form, fastän han ser tillbaka på min barndom som vore varit hans, och temaskiftningarna blir alltmer diffusa efter hand som han blir virrig, och när han urinerar alltmera kontinuerligt ihållande, kommer även problemen, flanörer, agenter dras ditåt, han i ett skyltfönster, och omgivningen varierar revy, slutligen kan han kanske inte mer, en märklig anordning börjar utlösa sig när det torkar, grym explosion, syndaflod sedan. I följande bok, som heter Tredje, är det tiden straxt efter och innan syndafloden och lite av utkanter till den, och frågan om vem som kan överleva, vilka dårar blir favoriserade och personifierade. I sista boken, som heter Första, är det atomvintertid, och en tid efter, med vilka som har överlevt och ändå inte kan överleva i det allt ytterligare förträngda, samsas med skalbaggarna, och de är i en historieförvanskning, andra världskriget levs ut på nytt i en annan åtgång, dåren Mannerheim är härskare och förlöjligas av en hop försöksförfattare som gör upp med tillvaron. Etc. O.s.v. M.m. För sedan finns lite annat smått och gott av utlägg, och med S:t hammarénskt varumärke. Det är mina bästa verk, överträffat mig själv.

Vad är språk?

i yttersta mening det man gör roman på, det mest dekadenta som språk är till för, så verklighetsförflackad mening därom, så långt från jägarens läten att mätta sig för bröstet och sin ton med i försaklig tystnad, språket började i minimalistisk mening, romanen är språkets svulst och barockaktighet, det är inget urskrik i romanen (eftersom skriftlig är den det långsökta, den borttappade meningen från människan, som inte knappt mera är människa utan någon produkt av människa och något sammanhang som inte är natur och inte är något annat än sammanslutet i ordningar som behöver språk som ändå skall vara gångbart), det är antihemgemoniens bevis. Ändå ett grundläggande läte, avläte alltjämt, och romanen det frenetiskt vilse.

Är all text så hård och frånstötande att man inte kommer in i den?

man kommer in i all, är jag säker på. Även mask och bagg kommer även i nästan det hårdaste virket, fastän masken och knappt baggen heller är allt annat än hård själv. Bara att finna sättet.

Behärskar du fler språk än den finska svenskan? Skulle du kunna se dina verk i översättning och tror du att någon skulle våga sig på det?

icke fler, om ens dem. I början var det min mening att inte kunna se dem översatta, men eftersom ingen ville, och ingen vågade så svängde jag, att vill, och förlaget som skulle sköta om att de finner någon fastän kom ingen vart därom, och en anlitad agent som skulle göra det fastän han var helt tafatt och åstadkom intet, visste väl inte utomlands vad han skulle prata om fastän fick en perfekt rysk provöversättning t.o.med; och dessvärre jag har inte ens själv i Finland, Norge, Danmark lyckats trots att något hemligt förlag försökt få dem en gång (men det finska fick av någon anledning inte ens provexemplar, fråga inte mig varför) och ett annat finskt läste kanske men förstod inget, svarade bara tack för intressanta böcker som vi inte finner mening att översätta, luspudlar som inte ens läste. Till nordiska språk går de nog att översätta någorlunda lätt faktiskt, och finns ju goda översättare, och ev. till andra är det möjligt, bara översättaren är rätt kvinna och är dåre. Men de blir nog aldrig översatta. Översättare är för lata, vill inte utmana det omöjliga. Fastän du kan ju nämna om dem och mig för din franska förläggare förståsch.

Vad tycker du skiljer poesin från prosan? Kan språk existera i poesin, eller är det förbehållet prosan?

enligt mig på möjligheten, med prosa, framför allt prosalyriken kan man göra fantastiskt bra saker och krävande texter, där finns ett utmaningarnas fält, som litteratur, och med vad du vill säga, och kan alltid säga mer, där finns rum lek, där finns det man kan frossa sig över, och utmejsla, hålla på, gå på, poesien däremot så minimalistisk till sin natur, det blir onaturlig lek, lyxlek, hålla på och leka tid och otid och ändå aldrig få mera, i prosa kan man fara vidare som en präriebrand, poesien släcker, brinner inte, man skall i den vara så onödigt precis precis till form, har inga rader på sig, paketera in världen, istället som i prosa breda ut världen, i lyrik och poesi vänder man sig in, i prosa ut även om man &:så i prosa kan skriva inåtvänt och bädda för missförstånd, fastän blir konceptet ändå på något sätt att vika ut det hela. Det är just det att språk knappt kan existera i poesin. Det är långt förbehållet prosan faktiskt, helt väsenskilt, om man nu säger det som så. Så som jag ser på saken. Men det är den svulstiga prosan som är bra, där språket blir mer än berättandets ekonomi, något självt, som får generera och ta eget utrymme, ger mer åt läsaren än läsaren begär, ger mer än författaren självt kunnat eftersom språket tagit över till den del. Vanligt snorstedts- och bonniersromanspråk är däremot knappt språk, istället, tja vad skall man säga, rak sträcka istället för underdånigt landskap, man ser inte språket annat än rak stil som är renodlad, inte av författaren utan enligt standard i skolor, generationer, det livslärda språket, med lite minimalt nytt eller låtsasnytt, den raka vägens språk, som författaren låtsas behärska fint, fastän är fången till, med berättandets vansinniga ekonomi i språkanvändnignen vilket förtar, frånsäger unika möjligheter. Språket används så ofta enligt "möjligast", men hos snorstedts- och bonniersromanspråket möjligast för att stärka berättelsen som berättad, om än med lite försynt list för att låtas visa på intelligent bakslug eller lärd text (vilket vill ändå öppet avslöja den som just motsatsen, ett blä), istället försummar man "möjligast" till möjligast eget, till möjligast språk istället för möjligast kungsspråk (alla språk, vanliga språket, det alla skall för att det är så allt och allas). Författaren skall inte sy ihop, utan brodera till det helt som i frossa. Men kanske tack och lov finns det inte så många ändå som bryr sig, hur skulle det se ut om alla vore som Hammarén? Ginsberg sa i en intervju, hur skulle det se ut om alla vore bögar, och svarade enligt mitt minne "inget vidare bra för biologin i varje fall, vore skit för människosläktets vidaregenerationer" alltså lite konstlat, men för lite konstlad ändå. Oavsett skall vi komma bort från stenåldersmänniskans språk, han hade så besvärligt att berätta till skrift, måste hacka ner det i berget, klart man inte då ville säga så mycket extra mer än nödvändigt, men nu har vi ju möjlighet att ladda upp språket, ändå är vi kvar i stenåldersmannens ekonomi i språkets applicering, det raka. Stenåldersmannen hade kanske inte heller så mycket att berätta, om några bufflar, ett horn och om lite sten, i bästa fall en eld, numera finns det oändligt, ändå berättas det så knappt, så otroligt nerpaketerat i språkets. Alltid så skyndsamt till punkt, då blir det nog också skyndsamt till nytt stycke, till nytt kapitel, det är bortskyndat, förvanskat, förstört, snorstedtsfiserat till den grad att eg. inte mer än odlat ogräs är. Evolutionen bergänsar förstås hjärnans språkförmåga, visserligen högst påtagligt, det är stresshjärna i språket, men ändå finns det hisnande möjligheter om man verkligen, framför allt i skriftspråket där man kan göra om den tillräckligt länge.

Jobbar du på något enormt till nu?

jag har lite skaparkris, och så den jävla vardagen som plågar mig, att inte vill komma på startbanan, hjärnan måste hamna på en slags villighet, att den vet att får i fred skapa och släppa, tu vet den att vardagsskitet hänger över, släpper det inte alls så där ohejdat ofta och lätt. Men lite har jag petat nu i befintliga texter för att ändå hålla uppe teknisk färdighet, att man inte helt rostar bort. I somras hade jag en ganska bra period en tid, när protestskrev nid och satir om författarskap, det förbättrar jag lite nu. Jag jobbar stundom, inte nu, men när det bekommer sig något enormt, men aldrig gjort det så hårt som när förädlade och tog fram min stil till debutboken och denna soppbokstrilogi, skrev i 15 månader minst åtta timmar om dygnet, upp till 15, helt avfjärmad från allt och alla, bara skrev och sov typ.

Vad gör du annars till vardags? Har du också ett jobb inom vården eller som aktualitetsintresse?

Eftersom är utpräglat lyxpoet, har jag aldrig i livet varit på heldagsjobb, vore väl ett direkt helgerån mot min integritet om jag vore hamna så sånt. Det kan inte vara en bra erfarenhet för en lyxpoet. Så för allt, jag måste på allt sätt ske till att inte hamna på arbete. När gått så här länge, är det en trend. Jag borde borde få nationellt skydd, nationellt fridlysas av någon ny statlig myndighet, fastän något nygrundat verk för mänskliga skyddsobjekt. Så det så. Jag har således inte jobb inom vården, alltså aktualitetsintresse, och till det behövs kanske freudianska tolkningar som jag inte orkar med. Dagarna varierar, vardagligaste vardagliserade vardag går åt endast till vardagssysslor, e-mails, internet, kanske lite filateli, ibland mera det, skog eller trädgårdsland eller snöskottning, ibland hinner jag skriva också sådana dagar, andra dagar kan jag skriva mycket, tredje dagar kan jag få besök ibland, fjärde dagar på väg någonstans på kupp eller ärenden. Inte vet jag eg., dagarna bara hejdlöst försvinner och allt flyter ihop, egentligen gör jag väldigt mycket olika saker, är ganska splittrad, och några gånger i månaden läser jag. Och så är jag ibland arg över något. Ibland försöker jag fundera ut romanhandlingar, men blir i regel böcker jag inte skriver, bäst är jag på episoder i så fall. Ibland tvättar jag gamla flaskor i flera veckor. Ibland flyr jag verkligheten. Och ibland snickrar jag fastän kan inte mera snicka, träbitarna vill passa allt sämre ihop, glappar mer och mer varje år jag gör något. Planerar tälja ett fint släggskaft nästa år till en järnklump jag fick tag på, fastän skaften blir aldrig lika bra som jag tänker mig dem innan börjar fälja. Stundom är jag på loserförfattarfabriken och skådar på dårar. Till matlagning går nästan ingen tid, bortrationaliserat. Idag skall jag traska i högt vått gräs och bli blöt, har jag tänkt mig dagen. I går var jag till H:fors, en dag var man borta från datorn, utför en kupp, och när kom tillbaka finns mer mails än på en månad + refuseringsbrev från h;ström, refuserar bl.a. redan två eller var det tre antagna / resp. beställda manus förutom mitt senaste manus + fick ett brev från ett annat förlag som vill träffas för att prata om utgivning men i Trädstockholm, idag säger de inget, men refuseringsbrevet omfattar för fan många fler titlar så jag är på åratalsmiiiiiiinus. Plötsligt har jag inte alls en massa manus inedita, jippiiiii, befriad väl. Och vad hände det annat, en läkare trodde jag var dåre fastän var bara nyfiken och stoppade min näsa där jag inte skulle finnas överhuvudtaget. Och minns inte så mycket mer, gick säkert bort, la mig och sov i bilen så länge det regnade den gången där ute, vaknade senare, yrade vidare därifrån apostlaästledes. Två timmar senare gav en dam ett blått paraply åt mig eftersom skulle annars regnat på mig, regnet som fortsatte. Jag är alltmer bekymrat över hur tiden rycks undan för mig. Och ibland, förr jämt drönade jag över kärleksomutliga musan Emma, som är totalenvis, ännu envisare än jag, hon behagar då verkligen inte säga ett ord mera.

Har du något att säga?

Kulturskandal direkt. Min skapares tvål mest rent. Hur kunde de. Fantasilöst så det förslår, av dem och allt det han skrev. Han kan ju inte ens mer skriva, någorlunda rimligt krav vore att besitter en färdighet, men när kunde han nånsin. Om de hunnit ge det till Boet Carpelan (lättnadens suck ändå), hade jag emigrerat från Norden, den här verkligen inte mycket bättre (alltså...). Skrev dessa tvenne nånsin mer skarpsinnigt än stenens dramatik, och trädets skal rakt framför dem? Eviga träd svajar fattigt. Fan vilka klantar. Jag har hur många meningar som helst fler än Tranströmers samtliga, som alla vida överskrider det bästa raderna i Tranströmers allra bästa vilka inte är mycket bättre än hans sämre och sämsta. (Och ingen löjlig hybris här, utan det är verkligen så, om man lite ens tar saken i sina proportioner. Han har inte gjort något för mänskligheten, som till exempel de som fick inom medicin, kemi, fysik, och de får små omnämnanden, som verkligen är genier och gör genombrytande svåra saker, med litteraturpriset blossas upp, och i år för någon som inte gjort något alls större än bara smått, och inte bidragit och lagt något egentligt i litteraturen som jag ser det. Hans namn hade utan vidare dött bort rätt snart, försvunnit till några litteraturvetares oppsatser, nu förlängs det med många tiotals år, men till sist tar tiden ut sin rättvisa, även flest nobelpristagare förblir slutligen det grått förglömt. Men förtätnad går bara inte för sig, glest skall det vara. Och tack för intervjuen, den var jättekul att ta ställning till.


HOTELLOGRAM





fyra (hjärta + spik)


Hur ser av självt teckningshjärtat ut i de luxe-serien talande hjärtan smsmärtan serverat utfallet, enfaldigt rim och tydligare från livet, närmare än ett röntgenhjärtat här, undersökningshjärtat nånsin ut vågar sig? Skärt, rent, blickfång, i självt dom. Den fruktade dr William Benway alias Daktylovägh, i diket stationärt stopp uppfart, var väl ckarl till att fixa lekamen kardia (eller vilket organ bredvid) med ett sardinkonservlock medelst, efter uppkäkad liten fisk, skröt om det gillade och föredrog locket framom sin ämnerikanska army’s modell konservöppnare p-38. Nu från en svunnen tid nummer burken var heavy handtag, locket kniven vässat på öppningen mer likt såg Dr Jeffrey’s chainsaw som. Jag kan inte fixa hjärtat säga ett sig tal tvenne bättre till hos Emma grammatika ckontra E hispidusa. Jag har ändrat på ordningsföljden den, hispidusa kommer i beläget bak. Ingen skillnad hänt alls. Hur säga blott hjärtat tal, ej att läser älskat, älskar icke för ordens liv verklighet. Jag är ordkonstnär utan att förmå något alls. Hur skriver, man en roman, med att lyfta fram något istället för att dränka, fritt från varje nedfall. Dr James Graham Ballard, gjorde teckningshjärtan, och en mans ballad, men han skrev romaner där han slopade lite som allt sista, näst hela rekvisitan väck som, puts allt av ett omkring vore väck, skrev ihop på pudelns kärna nertecknat, tog stormens öka ögat i orkanen, slopade han hjärtat bortslaget, metallblänka, hustrugraven för bilvägens täcke farkost bort, i The Atrocity Exhibition, finns ett för övrigt nu i översötning på svenske spök av ”Skändlighetsutställningen” adekvat hos frölaget Vertigo vernissäget, lyckades han kärna tufft skriva romaner in medias res på anrikt små stycken presentationen direkt, likt för denna ave. Han slipper ändå inte ett ohmkring, det finns och blir kanské ironiskt tvärtom omskapat utgöra ”endast rekvisita”, den bildas, ett bygger än släpper, resurserar på sitt, det naturella hjärtats kärlek, förenade nationens sak romanikens utensila nedfall allt, var är jag mera naken, utsatt, kommen, blottar, bojkottar sanningsvärlden, och är jag jag? Ser jag? Hur ser min egen roman ut till Emma grammatika (säger) kontra Emma hispidusa (tar och lämnar, ehrlekronerar), har jag skändat bort saker, naturaliserat mitt säga, eller tvärt om smyckat ut det. Vet inte det ändå. Konservthjärtat har skal och plåtlager, eller om inte en plastkonserv förgiv, men på nästa ben, bild här, blev det benrangel sydd, var ihopväxt, symbolisten Stalins krabbor är göra cut up Paralithodes camtschatica ihop, på hans order flyttades till fler pölar utmed vidderna för att krabbconcumbo (förökning medelst naturlig väg eller metod, fler konservetiketter för). Klon liknar, hjärtat berusar mig. Nödläge jag är en sandväktares växt. Jag är sandmannes värk, läte, ork upp. Vi har årsdag på kärlek, vilket är ofta och kan inte firas. Undertecknad jag är en smula borta och symboliserar istället. Åt idag middag, en kall konservs innehåll stroganoff ovärmd. Jag vet inte mera det. Ballard säger ”Marilyns död var en annan psykologisck naturkatastrof.” ”En studiekompis upplös en gång åt prefekten för, att även hon Marilyn skulle vara gammal och ful idag, svarade han lärde på det, att vi minsann skulle vara svaga för henne oaktat, vilket redan i sig är länge sedan. Ballard säger vidare ”Sanddynens himlafärd (romantitel). Sanddynernas Venus, tidsslutningarnas fru jungfru, steg upp ovanför talken mot middagshimlen. Den porösa sanden, som påminde om lägenhetens eroderade väggar och om den döda filmstjärnan, med sina bar bröst av snidad pimpsten [jag haft en pimpsten jag fann på stranden] och lår av aska i bussarongens knyte, löste opp sig i vinden [stormen] (styv kuling) mot. Det var krabbfiskarens dag, och skorpionmannens gårdag.” (det var en roman det, nej för sjukt vore om så, enkom vill avträda mest människan på). Den finns i nästa bildh återgjord dock, befolkningen är en annan sak om, strandlejhonet försjunger hornets och med en ytterligare sig vaggvisa nere, han den minsta ave.


e11va Julhälsning joulupukki;


Viska för min cärlek i ditt öra, som medelst bevisligt viftar då kan, hela din rot är vacker, du hämtar från undertill fram, din säregenhet blommar. Det är livslyx att se dig, hålla om dig, livssex min hjärna vill börja fungera med dig, med dig växs, väcks den. Kärleksunderverk, säger mig dess. Till dig. Min hjärtröst, min hjärnröst, din tröst kan, yttra till dig med. Ge, ger mitt ädla organ som julklapp för andra gången åt dig, yttra god slut. Den är din oavsett. Förbinder mig om en högtidlig försäkran, talar ändå aldrig mer om den där herra Joulupukki, julbocken och varom hans accessoarer förlängda järnvadd, när du hatar honom med rätta tala. Din humor vill jag veta av. Han rödfets hemvist Korvatunturi, ”Öronfjäll”, har jag specialöversatt, lyxöversatt, ävensatt, en tillverkning uti från det finska cykelmärket Tunturi på rör allt på rår, fick man för hammaren, än örat har rör, du berör mig höra förröra hålla, hålla hår över falla fjäll. Gjort den till för ett ,eustachiska röret till dalen med rött vax’ ,eustachian tube from the valley with cera rubra’, till annan konidie eustachian catheterization near hammer direct his valley with cera rubra amass ,eustachiska öppning nära hammaren direkt han stal dalens nedom rött vax, hör du mig! utan armlängd den avståndskram här, med känslorna mycket svidande i mig hålla sträckt. Jag är kär människa förstår du, tinar till rötts böj, känns fram, vill, ur mina inre paket ut dig för. Så mycket good jul ändå däråt dig, dej. 

Nu är det tidigt julaftonsförmiddag-hej Emma, och god jul igen, förresten!!¡ 

Ute rosa, blå himmel med guldinslag. Vackert julklappspapper! Tänk att låna en bit himmel och slå in en fin dikt och få skicka till den man... så älskar!! 

Hur många alla får sådana julgåvor?? 

Jag tror att skapande människor på sätt och vis är som barn, lyxvarelserna. Barnets sätt att upptäcka, se, är kreativt fan bättre. Och när man som vuxen... ja fortsätter att vara barn, det är något lite heligt, hederligt och smått dyrbart för mig, och kan känna stolt det, vara verklig över sin ovanlighet, det mest vuxna i så må, fastän vill det mognas, växas till, bliva för dig. Ge av ett eget, så standardens outtalade fiende eller blottgörare. 

Och (men) jag vill också ge mitt eget hjärta ♥ kardia sydän i julklapp till dig, du har fått min bärstjälk förra året, ett organ redan, en rätt närhelst att, men du har något mycket bättre ännu att få, och jag är mycket bättre på att älska med hjärta än med den där, vill med hela ckroppen i allt dig hos, och i hjärna varje stund få veta dig, allt är hjärta, om du ändå kanske öppnas förstyvningen (porrcensur bland). Kan vi tillsammans fastän hälsa hem epitet dårfinken ”joulupukki”*, två hjärtan behövs för ett svårt, hjärta är ”är alltid, jämt”, länge än varje den stund man gör orgasmer, och amorgasmer. Bakvägt *Joulupukki är till dess kopia alias Amor, pseudo eller vikarie, tjänsteförrättande, ändå ett skäl att säga här hjärta, borde vi klara oss utan, för egen tyngd och förmåga enbart. Julhälsningar sällan bra formulerade alls, kanske aldrig det så, inte denna fastän menar att älskar dig så mycket enbart att du verkligheter lycka åstadkomma mig för, utan rött mera, om se mig renaste enkom vill, äktare än naturell &:så. Du är vackraste att slå ögonen till, veta ditt hjärta för, lycka var att vakna till dig. Vädjanden illa, sägandets vilja ändå det sanna av. 

(Note. Voi butyrporr ”Vittujen kevät ja kyrpien takatalvi! (Finnish for “life could be better” as suggested by Joulupukki) (Puh parfyméernas vår och mansstängernas vinterresiduum) (Ah cunnorum ver et mentularum frigora) Stefan huusi repäistyään esille laitteen (utbröt Stefan sträckt donet), joka tuntui koostuvan johdonmukaisesti yksinomaan johdoista ja piirilevyistä.” (som enkom bestod av röd tråd och bottnen) (bra grej) (ur den smärre fräcka förbannelseurkundssagan begynt in deco af dr Johannes Sankari (Johannes Hjälte) titel ”Mahtimiehet ja Viiden Kreikkalaisen arvoitus”, även under ”Mahtimiehet ja Ikuisuuden Kives” (enligt De mäktiga och de fem krekernas gåta, äv. understådd De fula och den eviga chinjongen), med bl.andra Tohtori Valo Doktor Ljuset inne och Professori Haudankehto prof. Grawagga, Professori Stefan Tähtipää prof. Stefan Stjernhufvud, förhatlige Pyhä S:t Joulupukki i jodoformvadd embonpoint god greuelspopagandist, Kersantti Kaasunaamari sergeant Gasmask Svart, Professori Kuolonkehto prof. Mortevagga, samt Tohtori Kohtalo dr Ödehus stamfader ur taget staffage snart villa ironi i hélvété, persiflage personage à la havre gott åh talar dig, de sju dvärgarnas naturella parade i täten bevidrör.)


23 Idonym duchampa


Emma, får jag sträcka fram den vackra flerbladig duchampa! 

Plyschtistel för ihop på, senare 
öknens sång för sig sin näckrosorna 
månblommans kronblad för tolvslagspoeten dag röst 
fruktdräpans droppa för kroppsknopp knäpp 
skräddarros för vakttorns fot fri autofyt, in 
filialmurranka för litet spetsigt koppartorn upp 
ärgblomman förtag färg ett tag, nästa bland kvarblomma silkvar, skuloritell, lavoriell 
duchampan åhdlat lyxgräs är, gror, frågar dig, en mening fläck rent, vått töm 
dessa spetsa rankor på karaffinskylt, återgeendet ett fyll 
Jag söka i regn med omöjlig vit bukett upp teflonet Emma, kronbladet, dig. 
se genom det förtätas ta vikt smyckat, på krukan bevare 


”I min SAOL från 2006 står det att lavoar är en äldre typ av tvättställ (i Svérige) men ett modernt tvättställ på finlandssvenska.” 
/ från översättningsrådet Janco Karlsson-Äijämöinen. 
”Hahahaa oha, de är så dårar (märkliga) i Sweden land, Såne alltid värst, den där formuleringen är ju värd per nobelpriset all kchans åt för dem självft kan rent proppa.” 

(Fann här om dagen (igår) på ett bara strövtåg en plättpanna för hela surnumerärt aderton många plättar steka åt gången, den var stor och så cmetern fylld med gammalt fett, verkligen inte helt lätt som en plätt alls, aldrig sett till maken (mage embonpoint) på större panna, stor den nästan som halva hällens kokplatta i Sylvihuset, och hängde idag upp densamma på stockväggen där i Sylvihusköket järniserat även om du aldrig skulle komma mer, passar så fint med hällen och med fina vita kalkstensmuren du gjorde. Symboliserar nu att även en lätt sak kan vara oordnärt tung (exkluderat bokpaketen från h;ström), men undrar vilken jätte till kvinna, amazon, sjömanskock eller soldatpojke, eller som Tapsa Rautavaaras ena dotter, eller karelskan Eila-täti med dottern Sinikka som kan ha hanterat sådan panna, behövde i varje fall inte gå till lyxgymmet om arbetade till sådana kockärl för sina maximala matlag, och är inte bara stor utan av tjockt kompakt gjutjärn med Högfors bruk som stämpel, samma som faktiskt hällen har och kanske denna ut infra av sammetsnässlas boplatsjärns: (XXX) men sedan väl när jag såg den upphängd började jag gråta när kallat dig för teflonEmma, och den gråten tänkte aldrig sluta, hela pannan tänkte bli sjunk S/S Stekpannan på störtfloden nerför. Fan vad jag är blötne.) (Repris som Tapsas döttrar och mera om dåren själv, hans allra amazoniska döttrar samt om Eila-täti och Sinikka i andra allra ena ”Största skarabéerboken”. Orkar ändå snart inte mera själv bära mig, fastän måste förstås.) 


söndag 22 maj 2011

Aron Landahl (3/11)


Notering: Redaktionen fångades av ögonblicket som fångades av poeten.
Vår intuition är att fördjupa samtalet kring ett konstnärskap, en persona i taget.
Samtalet växer för varje sekund.



Porträtt av Aron Landahl gjort av Klara Granlöf.

Kan du berätta lite om dig själv Aron?


Ja, tidigare när jag fått den frågan så har jag ofta svarat att jag kommer från Gotland.
Punkt.
Det har liksom räckt, har jag tyckt.
Ön har allt det där som jag håller högt och varmt och har väl också format min begreppsvärld i stor utsträckning.
Karg och fantastisk natur.
Vindlande gränder.
Hjärtskärande skönhet.
Äventyr.
Katthemmet.
Saker som spolas iland.
Växtzon 1.

Skulle man slita ut min själ och lägga den på en overheadapparat skulle den till stor del visa konturerna av denna ö, det är ett som är säkert. Du vet, man vill ju att det skall vara som i böckerna, de där riktigt bra, de där magiska, och Visby och Gotland har på något vis fått mig att tro att det är möjligt. Nu bor jag ju förvisso inte där, men jag har en karta över den uppsatt på väggen så att jag inte ska glömma vad den lärt mig.

Betraktelse vid cykel



Också publicerad i tidningen Aluma.



I hamnen.






Sko.






Snäcksamlaren




Också publicerad i tidningen Aluma.

Du har alltså lämnat Gotland? Ditt ursprung och där du spolades i land. Hur kan det komma sig?


Det finns en gammal skröna om en förbannelse som en gång låg över Gotland. Den gjorde att hela rasket sjönk under havets yta vareviga morgon. Sen kom den tillbaka upp igen vareviga natt. Så höll det på ända tills en kille kom på att man skulle tända massa eldar runtom på ön. Det fick slut på spektaklet, drev iväg mörkrets lakejer.
Hursomhelst, det jag vill komma till är att det är lite så med mina vänner och bekanta också, eller min generation kanske snarast. De försvinner från ön på det mörka vinterhalvåret för att börja kravla sig tillbaka när sommaren nalkas för att njuta av frukterna som dukas upp. Endast några enstaka tappra stannar på ön över vintern för att hålla eldarna vid liv. Så för att kunna vara nära personer jag håller kära så tog jag också färjan västerut. Sen är det förstås en mosaik av lite andra anledningar också, flyttlasset har gått ett antal gånger fram och tillbaka.

Är ditt konstnärskap ett berättande sådant?

Ja, det skulle jag vilja säga. Det är iallafall den infallsvinkeln som jag tycker är intressant. Just den där känslan av vissa bilder att de är tagna ur ett större sammanhang, att bilden är en portal som öppnar upp till en längre berättelse, det tycker jag är oerhört spännande och är det jag strävar mot. Den känslan har jag förnimt, förnummit eller hur man nu säger, även i poesi någon gång. Att man fått en glimt av något stort och sedan blivit lämnad med en längtan och en undran.


utdrag ur Arvet








I Sverige är vi fixerade av formell utbildning, även när det gäller de konstnärliga försörjningssätten. Har du någon sådan? Vilken? Varför? Har den gett dig något?

Jo, jag gick ett år på serietecknarskolan i Malmö. Det var sjysst. Framförallt för att man fick mycket tid till att prova grejer man gått och tänkt på.
Och att det är trevligt att sitta i en skapande verkstad. Sen blev jag kär i en klasskompis också, och det var väl kanske det allra bästa med den utbildningen.
Så småningom kände jag dock att jag fick jag nog. Av den konstnärliga världen. Tyckte mest bara att det var jobbigt att tänka på bilder och klippte banden, satte av i en annan riktning.
Så nu studerar jag biologi. Det är svårare att säga om det är sjysst eller inte. Det är ett ascoolt ämne, jag tycker jättemycket om att vistas ute bland sköna djur och skön natur, och jag tycker om att lära mig om underliga levnadssätt, till exempel om hyperparasiter som parasiterar på andra parasiter. Men att läsa på universitetet kan kännas så maxat intellektuellt att man bara vill spy. Sitta på en hård stol tills man får träsmak i rumpan och bara ta in och bearbeta information i hjärnan. Kroppen blir understimulerad och ledsen. Och jag hinner inte vara ute och hänga med djuren längre.
Det har fått mig att längta tillbaka och också söka mig till den kreativa, skapande dimensionen igen. Så det känns ju kul, och nu tycker jag mig ha en mer avslappnad relation till det än tidigare, det var mer smärtsamt innan.

På vilket sätt upplever du att det var givande? Och hur ställer du dig till den konflikt som ett samtida verk kan, men inte behöver innebära, i form av text, bild, ljud, doft och läsarens interagerande med ett verk eller en serie av verk?

Hmm, jag tror inte jag förstår frågan riktigt. Vad är det för konflikt du tänker på?

Den som uppstår i mötet med fler än en konstarter samlade i ett och samma verk, serie kontra prosa och så vidare ...

Aha! Jag tror nog inte jag ser det som en konflikt, utan snarare ett berikande. Om man tittar på seriemediet så är väl dess styrka just att den fogar samman olika uttryck i ett. Det är fler tentakler som drar en in i verket vilket gör att det känns väldigt lättillgängligt, det tycker jag är coolt.
En skriven bok tar längre tid på sig att skapa förtroende, men tänker jag efter är det nog ändå böcker som gett mig de starkaste upplevelserna.
När man väl fått det där förtroendet verkar det kunna föra en till större djup än en serie, grovt sett.
Serien är en smaskigt sockrad bulle, prosan är surdegslimpan som utvecklas med tiden. Sen finns det förstås också serier, ofta de lite längre, som lyckas beröra på djupet. Ja, varje gång jag läser Pojken från Hiroshima så känner jag gråten välla fram, den är så förbannat sorglig.

Hur arbetar du själv med bild mot text?

Det beror förstås lite på vad som skall göras. Om jag skall illustrera en text så utgår jag naturligtvis från den, ställer in radarn på de ord eller strofer som målar bilder eller stämningar i huvudet och så får det växa därifrån.
Men som sagt så kommer jag lite från seriehållet och där är det en mer ömsesidig process. Det brukar vara en kapprustning mellan ord och bild där de utvecklas och tar språng från varandra för att bit för bit väva samman skapelsen från flera håll samtidigt.
Sen en minst lika viktig komponent är musiken. Den behöver vara närvarande i skapandet och få del i äran. Det är främst den som öppnar portarna till fantasins rike varpå man likt en dansk medeltida konung kan ta sig in och brandskatta dess invånare på guld och juveler.

Musik säger du. Är det rytmen, färgen eller någon speciell frasering som du vill fånga när du jobbar med den som bakgrund?

Oftast är det nog egentligen inget som direkt fångas i musiken. Den bara är där och höjer det man håller på med till skyarna. När jag sitter och tecknar på en bild så är musiken som en stöttande kompis som kikar över ens axel och säger: ”Åh! Det där blir så himla, himla fint! Helt fantastiskt blir det! Du är min bästa kompis!”. Om bilden man tecknar är svartvit så målar musiken dit färger. Om bilden redan har färger får musiken den att börja röra på sig. Musiken ger bilden ett helt annat djup när man betraktar den, det är häftigt tycker jag.

En ömsesidig process, det låter hemskt spännande. Särskilt i ditt ordval att det rör sig om en kapprustning. Får du skilda bilder i konstruktionen av bild och text?

I grund och botten är det en viss stämning jag söker, och där är orden och bilderna bara olika manifestationer av samma stämning. Så på sätt och vis är det samma källa jag vaskar ur. Dock är väl bild-öskaret lite större i och med att det är främst tecknande jag ägnat mig åt, och inte lika mycket åt det skriftliga. Det skriftliga känner jag mig inte lika trygg i. Det är min storebror som haft den skrivande rollen, medan jag haft den tecknande, och min lillebror den teatrala rollen. Det där har luckrats upp lite, men den spontana tanken kör lätt på i gamla spår: min roll är tecknarrollen.

Har bild och text olika inspirationskällor?

Vad det gäller inspirationskällor så kan de nog komma i alla möjliga tänkbara skepnader. Men gamla kopparsticksillustrerade äventyrsklassiker går ju alltid hem, och där har vi ju både text och bild i ljuvlig parad.

Har du något ytterst mål med dina verk? Alltså: någon agenda eller en nyckel som du vill att vi ska läsa dig genom?

Nja, det har jag nog inte så mycket att säga om egentligen. Gillar man ett verk så får man göra det på sitt sätt. Ogillar man det så får man också göra det på sitt sätt. På serieskolan blev vi itutade att det var verket som skulle stå för berättandet, man skulle inte behöva hänga över axeln på betraktaren och förklara. Den devisen låter rätt bra tycker jag.


Vill du säga något avslutningsvis, något som jag inte själv tagit upp, men som är viktigt för dig?

Hmm … Nej, men tack ändå. Det passar ganska bra att avrunda, jag måste nämligen börja packa för en liten tur till Island.
Du vet, öar. Man kan inte få nog av dom.










tisdag 19 april 2011

Susann Wilhelmsson (2/11)


Redaktionens notering; skriftens syfte är att presentera och fördjupa samtalet med en poet per nummer.
Tidskriftens utgivningstakt är inte sporadisk - den är intuitiv.
Denna poet kom till oss som en dröm om en möjlig framtid och en plats av egen styrka.




ur Akter


För personlighetens allsidiga och harmoniska utveckling behöver barnet kärlek och förståelse. Det skall om möjligt växa upp under föräldrarnas vård och ansvar och under alla förhållanden i en anda av tillgivenhet och i en miljö präglad av moralisk och social trygghet. Ett barn skall under sina första år icke annat än i absoluta undantagsfall skiljas från sin moder.
(ur Grundsats 6, Förklaringen om Barnets rättigheter, 1959)


Akt s. –en –er handling; förrättning; huvudavdelning av skådespel; bild av naken modell; urkund, dokument


Första akten



Maria
1967-71

Familjerättsbyrån
Socialförvaltningen i Malmö

1967


Meddelande om födelse



67.09.22 födde ovanstående moder
ett levande flickebarn
barnet döptes den:
och erhöll namnet:
faddrar:

Barnbördsavdelningen
å Malmö allmänna sjukhus
i S:t Johannes församling


Erkännande av faderskap



Härmed erkänner jag, född i församling
och nu kyrkobokförd
att jag är fader
jag förbinder mig
till underhåll och uppfostran
vidare förbinder jag mig att bidra
jag erkänner
barnavårdsmannens och moderns rätt

fader
yrke
adress


Barnavårdsmannens anteckningar



Barnets namn: Johansson, Maria

Modern ogift
yrke: hotellstäderska
sammanbor med barnets fader

Flicka född
födelsevikt och längd
vistas hos föräldrar på Ringgatan 17

Fadern
yrke: expeditör
sammanbor med barnets moder

67.10.03 förgäves sökt modern

67.10.04 besökt hemmet
modern nästan onaturligt rädd om flickan

67.10.08 besökt hemmet

bra miljö
bra bostad
bra med barnet

68.09.02 förgäves besökt hemmet
modern hade inte hört       signalen
på dörren tidigare
hembesök på grund av rapport från polisen

både modern och fadern ansåg att allt var väl

hemmet snyggt

68.09.11 moder och barn på expedition
se inkommen anmälan
om att barnet blivit kidnappat av sin fader
enligt modern hade barnets fader
endast använt sprit tre gånger
hade dåligt ölsinne
och var oerhört förtjust i flickan

för att tvinga modern att stanna
hade han tagit flickan och försvunnit
nu var allt helt bra och de skulle
gifta sig till       nyår


Kriminalpolisen



68.09.04 Till kriminalpolisen anmäldes på kvällen


att flickan Maria kidnappats av sin fader
efter endast 20 minuter hade polisen omhändertagit
fadern och dottern

Vid förhör menade paret, framkom
att fadern varit något påverkad av vin
som han konsumerat tidigare under dagen

Han uppträdde synnerligen våldsamt under förhöret
satt hela tiden med den lilla flickan i famnen
som en sköld till       skydd
mot förhörsledaren Kjell Persson

Johansson slog näven i bordet
vid flera tillfällen uppretad
det framkom dock att kvinnan, modern ville
bagatellisera
det hela

och ärendet lades ner



Susann Wilhelmsson - Fördjupning.




Ingress. Jag är 43 år och bor i Malmö tillsammans med man och tre barn. Jag är utbildad bibliotekarie, men studerar för närvarande till skrivpedagog. Jag har varit verksam som poet i ungefär tre år och är publicerad med dikter i bland annat: Glänta, Eget rum (Rosenlarv förlag) och Tidningen Kulturen. 2011 gavs diktsamlingen Akter ut på e-bokförlaget Pupill. Akter är en texthybrid mellan dikt, journaler och socialhandlingar och handlar om flickan Maria och hennes liv under åren 1967-74. För närvarande skriver jag på en fristående uppföljare till Akter som jag kallar Vågrörelselära:

Jag smakar på språkets rörelse, försöker skriva mig till hur det låter. Jag använder mig i viss mån av andra texter. De kursiva delarna i Vågrörelselära, till exempel, utgår från en bok om just Vågrörelselära, optik och akustik. Genom att skriva retextuellt vill jag undersöka mitt språks gränser samtidigt som jag använder det retextualiserade materialet för egna syften. Ett av mina syften är viljan att berätta om den lilla människan; sårbarhet och utsatthet är genomgående teman för det jag skriver.

Läser du då Skrivpedagoglinjen på Skurups folkhögskola?

Ja. Jag tyckte det blev ett naturligt steg efter att ha gått två-årig skrivarlinje på Sörängens folkhögskola, att få fortsätta läsa och arbeta med texter på olika vis. Jag tyckte också det var fint att på detta vis kunna kombinera skrivpedagogutbildningen med mina bibliotekariekunskaper. Som bibliotekarie förmedlar man information och böcker. Som skrivpedagog får jag möjlighet att ge synpunkter på en text i vardande och i bästa fall få förmedla något av skrivandets glädje. Det blir som att sluta en cirkel mellan ett inifrån- och ett utifrånperspektiv.

Hur ser du, som både bibliotekarie och författare på utvecklingen med digitalisering av information, exempelvis böcker och tidskrifter – är det en möjlighet till den fullständiga demokratisering av kunskap, precis som folkbiblioteken var menade som när de först infördes? Eller hur ser du på det?

Rent generellt tycker jag det är positivt med många olika former av tillgång till information och kunskap. Internet är något som är öppet för alla och når många. E-boken och e-bokförlagen tycker jag är viktiga led i demokratiseringsprocessen. E-böckerna är betydligt billigare än tryckta böcker och ger även debutanter en helt annan möjlighet att få sina böcker publicerade. Sedan är det frågan om vilka grupper av befolkningen som verkligen tar till sig den nya tekniken. Det vågar jag inte uttala mig om.

Vill du mena att skrivarlinjen du har gått har utvecklat ditt skrivande? Och i så fall på vilket sätt? Hur såg det ut innan du började?

Innan jag började på en skrivarlinje var jag faktiskt inte riktigt medveten om att skrivandet var något för mig eller att jag ens kunde eller borde skriva. Före -08 skrev jag en och annan dikt för byrålådan, men aldrig med tanken på att visa det för omgivningen. Jag gick dock en kvällskurs på Folkuniversitetet våren -08 (Skriv dig hel) där jag för första gången i mitt liv fick visa upp mina alster för andra skribenter och fick mycket uppmuntran och positiv respons. Skrivarkursläraren där tyckte absolut att jag skulle söka mig vidare till en skrivarlinje och på den vägen är det. Jag har genom att gå en skrivarlinje blivit blivit mer medveten både som läsare och skribent. Att testa olika angreppssätt och få höra hur andra upplever det man skriver har varit mycket givande och kul, men också utmanande.

I boken Akter, som du själv beskriver som hybrid mellan journal, socialhandling och dikt, har du arbetat med, vad som upplevs som autentiska dokument och gjort plågsamt närvarande, möjligen, konceptuell dikt av det; därför undrar jag: hur ser du på text i en vidare bemärkelse? Jag tänker exempelvis på bild, samtal och trafikskyltar? Var går din gräns för lyrik?

Här kan jag bara svara för mig själv och utan att försöka ta hänsyn till olika paradigm inom området (till exempel konceptuell dikt). Jag är övertygad om att allt kan bli dikt! Jag tror det handlar om ens egna kreativa gränser eller upphävande av dessa gränser. Skyltar. Ja. Samtal. Varför inte? Kristofer Flensmarcks Almanacka är konceptuell dikt utifrån hans avlidna farmors almanacka. Ida Börjel har en diktsamling bakom sig som heter Skåneradio som skrevs utifrån radiosamtal.

Är din text också, liksom de exempel du talar om ovan, baserad på 'verkliga händelser'?

Ja. Min text är baserad på verkliga händelser. Det hade inte känts ärligt att skriva en sådan text annars.

Hur ser du på din framtid som kulturproducent?

Ja. Det beror sig på vad du menar med kulturproducent. Jag tror alltid jag kommer att skriva. Sedan är det ju frågan vem det når. Tyvärr ser ju förlagsbranschen ut som den gör när det gäller pappersboken. De små förlagen brottas ofta med sin ekonomi och de stora ägnar sig allt mindre åt smalare utgivning som poesi. Poesin lever i litteraturmarginalen. Som väl är finns internet och e-bokförlagen. Arbetsmarknaden för skrivpedagoger och bibliotekarier är också den kärv, men det är inte alls omöjligt att jag startar något eget i framtiden. Av vad jag förstått finns det en viss efterfrågan på kurser inom till exempel terapeutiskt skrivande. 

Har du själv något som du skulle vilja tillägga? Något som du vill berätta, men som jag inte tänkt på?

Nej. Det känns som om vi tagit upp det viktigaste.







ur Vågrörelselära



konsekvens


trycker rygg
raster i lodrät riktning knottror cementavtryck på ungköttshud
den unga hinden       fjällvita fria kalvinna liljevita vackra älvelika
vad den vill framkalla
vad den vill ivra till
fotografiblixtar slinter på naken yta griper in
i rörelse       i mörkerrum


tapetblomma


motsatsflickan besjälar gosedjur
med rakblad om halsen
sjunger ”follow your inner moonlight
don´t hide your madness”
duktduktigflickan sitter tyst kletad på tapet
kniper hårt och håller om
tänker stjärntapetsmörker svider blod från       innerkant från besökare


köpslå


mata mig med gatan asfalten höstlöven trottoarkanten intill bildäck intill
villarabatter stenputs bok böcker bokat biljetter till thailand till tillräckligt
till självtillräckligt
mata mig med barndomsbelätenas brunmurriga soffskinnsläder
klistrande sommarvärme mot neddragna persienner bakom
nedfläckade köksgolv i kindknotsfall
smörgåsar med mjukost intryckta i barnamun mot/till motbjudande
till högstbjudande


foster


från sken blänkte falska masker dräktighet
lekte munnar adjö med varandra
lekte barnen sandskvättarlekar på mörka innerstadsbakgårdar
med gåtfulla bubblande ostkupestup ovanför garagen
blänkt glitter blaskade så urvattnat ville skrika       sanningar mot väggar
han öppnade i bara kalsonger
mamma satt nedsjunken i soffan i rummet bakom andades med gälar
flicka fiskmun fick inte komma in fastän     jag ville


pudelns kärna


vad vill hon säga       ringer 
vad vill jag säga
brännpunktens absoluta heta isar       insidan
av handens sekundsnabba rörelse genom rummet
blickarna bakom blickarna tänderna
för mig långsamt tillbaka
outsägligt       outsssssää-gligt       tyst
dövstum tung gunga inkapslad i bomull
mmmmmmmmm


fakta


framme nu framme
iskransen över frusna insjöar sticker silver i mina ögon
finns irisen kvar finns regnbågens alla färger förmågan att fokusera
på detaljer när man vill slippa
slip slippery slop stopp
infrusen i själva fakta i själva fragmenten i själva fa-an
i själva fläskkotletterna som stektes som förspel som satt kvar som
stekoshinnor på flickrumsväggar
tränger in fakta i friktionen         fragmenterade fraktioner
tränger in uppfläkta flickebarn i fiktionen
tränger upp mig mot väggen



det finns ljus som existerar men som inte kan ses
vidare finns harmonier som kräver matematiska beräkningar
i naturen finns inga svängningar utan förluster
kroppen förlorar       det finns exempel på detta



ett barn i en gunga kan kallas harmonisk       utan förluster
genom motstånd och friktioner förlorar kroppen energi och stannar av
det finns specialfall
det finns sätt att beskriva



svängningarna i en rörelse kan vara både
dämpade och tvungna
den konstanta störningskraften medför förflyttningar
med andra ord detsamma som sker när man hänger upp en kula i en fjäder
och fjädern töjs ut


exempel: vågrörelsen kan röra sig längs ett oändligt långt rep 
man kan också tänka sig att man surfar på toppen av en våg
världen runt oss är full av olika vågor
enligt superpositionsprincipen kan de korsa varandra utan inbördes beröring
svängningsrörelsen är fortfarande harmonisk

experiment: tänk dig att du kastar en sten



du har säkert observerat att tonhöjden ändras när ambulansen passerar









måndag 7 mars 2011

Tove Folkesson (1/11)


Skriftens syfte är att uppmärksamma och fördjupa samtalet med en poet per nummer.
Denna poet väljer att utöka och bredda begreppet poesi och fångade därför vårt öga.




Ingress:
Tove Folkesson är sångerska och poet. Hon har studerat musik, arkitektur och språk. Läser nu på författarskolan på Lunds universitet där hon skriver en lyrisk romantrilogi om vänskap och moderna matriarkat. Hon är uppväxt i Stockholm och Kalmar och har rest och bott på många olika platser, bland annat på Öland där hon har sina rötter. Hon har varit verksam som sångerska, låtskrivare och producent i olika projekt och givit ut skivan little things med bandet SingingSongs, turnerat med Scenkonstkollektivet Pudelkärnan samt initierat musik- och poesikollektivet FLOW i Stockholm. Just nu bor Tove i Malmö och passar på att undersöka staden lyriskt.



TEGELKARTOR


NUDDA MARK


MARIAGATAN


HILTON



SPÅNGATAN



CAFÉ HOLLANDIA

Hon är inbunden som en bråkdel.
Talar med hög hastighet.
Vid fötterna ligger flagor av servetter,
singlar till golvet i jämn takt.
Som snöfall, i en plastkula.

Har en samlande effekt.

Heltäckningsmattan får vita fräknar,


SOLAR



EKVATION

Det finns lika många portkoder
som det finns stjärnor på himlen.

Det finns lika många tuggummifläckar
som det finns sandkorn på jorden.

Det finns lika många nedtrampade fimpar
som det finns namn i telefonkatalogen.


BERGSGATAN

Gatan ligger som en tunga,
slickar vägsalt.
På toppen av berget tronar en pappersförpackning.
Ögonen blinkar ut i natten, är av kakao och dynamit.
Mörkbruna övervakningslinser.

Den gamla fabriken talar utan mun,
igensydd och torr. Pulver.
Brytbitar av betong.

En ensam dam på första parkett har somnat.
Brustabletter. Samvetsgrann krigföring.
Du mot jag, alla mot alla.
Trötta proffs väntar i kulisserna.
Lera, klocka.


AMIRALSGATAN



MÖLLEVÅNGSSKOLAN



HÖGA HUS

Han låg oöppnad på trottoaren.
Inga spår av brott
Bara vansinne och en rad naturliga orsaker.
Drömfattighet,
höga hus.

Mäktig tidsinställning.
Dödsorsak:
Klar men kall.
Gnistrande vintervit.

Blodfattig.


FRUKT



AMIRALSGATAN

Riktningslösa vägmärken,
vita band.
Tvättlinorna går i streck mellan husen.

Tvätta fötter, bli med barn.

Overallerna krälar med tungan ute.
Gungor släpar sig från himlen och ned,
nuddar golv, tar upp fart.
Stålpelare omringar
raka i ryggen. Väntar ut barndomen.


VÄSTRA HAMNEN

Tre vita måsar stiger
man skymtar havet i deras ögon.
Molnslöjor skingras, gardiner dras isär, ben glider i sidled över
sängramar.

Grävmaskinerna knuffas. Bilarna sjunger spinner.
Vaktparaden rör sig över platsen som fågelsånger. I måsarnas
näbbar hänger sugrör och metspön.

De samlar till pensionen, ungarna.






Fördjupning




Det finns en fysisk närvaro i din frasering, både som skrivande poet och i scenframträdandet; är kroppen ständigt närvarande, eller är det blicken – den poetiska blicken som är ditt fokus?

Eftersom blicken är en del av kroppen, kan jag inte skilja dem åt. En armrörelse kan skapa impulser till språk och en tom plastpåse som far förbi kan göra det. Ibland tänker man sig att poeten är någon som ställer sig utanför och betraktar, men det kan också vara att släppa omgivningen inpå och helt gå upp i det man ser, hör, upplever. Ur detta är språket bara en förlängning: Man kan skriva ned det som skapas i sinnet när medvetandet öppnar sig. Då kallas det poesi. Men poesi är också allt som inte är strikt ekonomiskt: Att ta en omväg hem för att det känns vårigt i luften.
Språket tränger in i alla upplevelser, som poet kan man bara vara med och omformulera. Kanske är det inte överväldigande att få ett telefonsamtal från en släkting man trodde var död, utan vrängande. Kanske är stjärnhimlen inte mörk, utan ljus. Det krävs att man är fysiskt närvarande för att upptäcka det. Att skriva ned vad man hört från andra är inte poesi, det krävs lite till, en egen uppfattning.
Kroppen är sambandscentralen, den behöver vara påkopplad. Annars är blicken bara genererandet av gamla minnen, man ser en sol och tänker sol. Det gäller också när man betraktar sina minnen, att man gör det med full uppmärksamhet. Det är så lätt att glida in i det förutsagda.

Du menar att det krävs en uppfattning, något eget, som använder språket som förlängning; vad är denna uppfattning hos dig? Vad är det som driver fram poesi hos dig?

Det jag menar, i det sammanhanget, är att det krävs att man ser det man ser och inte vad andra har sett förut. Det vill säga: man uppfattar något och beskriver det noga och i egna termer, utan att gripa efter klichéer – om det nu inte är klichéer man är ute efter! De kan ju riva med sig en passande kontext.
Fysisk närvaro, som skapar nya och oväntade förnimmelser i situationer jag trodde jag var bekant med, ger mig lust att beskriva. Det liknar vad som nuförtiden kallas 'mindfulness'. Jag har tränat på det ganska regelbundet i ungefär tio år – genom yoga, meditation, dans, musik och sådant. Där ur kommer en attityd av att försöka se och känna det som är, både inre och yttre upplevelser, om de nu går att skiljas åt.
I poesin kan man försöka beskriva intrycken och sortera, man lägger pussel med allt man samlat, en fantastisk lek som är helt på skoj men ändå viktig. Den ger röst och utrymme åt det obegripliga i tillvaron. När det blir på riktigt känner alla, men ingen förstår. Jag vill tro att det finns ödmjukhet i att skriva poesi, man lutar sig mot de större sambanden som inte går att innefatta med våra tankar.
Var behovet av lek kommer ifrån vet jag inte, det är ett sätt att göra tillvaron spännande. I leken finns det en mening med allt. Utanför den är det mycket svårare att uppleva att saker har några samband.

I den poetiska ödmjukheten kommer alltså ett slags sökande efter ett osynligt samband som endast går att förnimma? Och i det ingår leken? Är leken ett pedagogiskt redskap för dig och ditt uttryck? Leken som fantiserar om och därmed bearbetar verkligheten?

Ja, och hur ska jag uttrycka det: Leken är inget pedagogiskt redskap, den är ett självändamål.

Jag är inte bekant med begreppet 'mindfulness', är det något i stil med en känsla av närvaro inför verklighetens resonanser? En slags medvetenhetsgörande av sambandet mellan kroppen och andra mänskliga funktioner?

Ja, alltså det är ett ord i samma begreppssfär som 'fredagsmys' och 'livspussel' ungefär, om du är bekant med dessa. Det betyder medveten närvaro och är något man kan få på recept nuförtiden; alltså kurser mot utbrändhet och sådant. Tänkte att det var vedertaget.

Det är det säkert, jag har lärt mig att vara selektiv och missar ibland viktiga och ibland oviktiga saker. Men är inte också språket uppbyggt av klichéer? Redan färdiga mallar?

Jag förstår, det är nog mest positivt att vara selektiv, 'mindfulness' är en äkta kliché i de flesta sammanhang, ett ord som drabbats av inflation. Om språket blir en kliché så beror det på hur man använder sig av det. Att tala om en förälskelse som himlastormande är en kliché, men om det är ett övergångsställe man vill beskriva blir det annorlunda.

Skulle du vilja kommentera det projekt som vi presenterar här?

Jag håller på med en platsanalys, som har arbetsnamnet Tegelkartor. Jag har studerat arkitektur tidigare och där börjar man projekten med att göra en analys av den tilltänkta platsen för bygget. Analysen kan se ut på många olika sätt och syftet är att fånga stämningen, funktionen, förutsättningarna och att hitta något att förhålla sig till när man ska bygga.
Jag tycker att denna del av arkitekturarbetet är helt fantastisk. Man kan göra en karta av alla kapsyler man hittat på ett torg och skapa en struktur som bygger på det mönster man upptäckt. Poesin och arkitekturen ligger i detta väldigt nära varandra. Koncept är en central del i arbetet med en byggnad. Jag vill utgå från ett koncept, men inte så strikt att det blir intellektuellt, det måste finnas plats för känsla, intuition och motsägelser. Annars är det inte en lek utan på allvar och det vill jag inte.
Jag är nyinflyttad i Malmö och som många andra fascinerad av stadens atmosfär. Tegelkartor är ett försök att kartlägga min nya hemort.
I min platsanalys letar jag efter mönster, beskriver stämningar, lägger märke till små saker som kanske inte verkar viktiga. Men en rullande lattemugg kan ha en spännande rörelsebana att använda till något senare. Malmö är en skräpig stad, så det blir mycket sopor. Men egentligen vill jag bara beskriva det jag ser, så som en naturlyriker gestaltar stranden eller skogen.

Du nämner ”de större sambanden”. Ett vagt begrepp, skulle du vilja precisera vad det rör sig om: ett enbart historiematerialistiskt, andligt eller något mer intersektionellt samband som du vill beröra?

Tja, samband i vid bemärkelse menar jag. Det går inte att säga om den är historiematerialistisk eller andlig, snarare en känsla av enhet mellan de båda. Freud säger: Var jag än hamnar i min forskning upptäcker jag att en poet redan har varit där. Man kan uppleva någonting som 'sant' när man läser, utan att kunna beskriva varför. Likadant är det när man skriver. De flesta kan känna om en text, en komposition hänger samman, eller inte. Det är svårt att beskriva, man känner bara att det är rätt, stämmer, det poeten säger. Det är en skön känsla. En känsla av samband.
Obegripliga samband upplevs ofta som andliga, men de kan också vara tecken på vår sviktande perceptionsförmåga. Vilket återkopplar till det andliga, att vi människor inte har den yttersta intelligensen.


Malmökulturen, exempelvis representerad av inflyttade och avflyttade Tomas Ekström och filmaren Henrik Möller, kan definieras som både svepande, verklighetsnära och samtidigt fokuserad, både på detaljer och faktiskt också just skräp, 'socialt skräp' eller avlagda ting som geografiska storheter; den har en särskild klang: ett något som är svårt att gå förbi. Särskilt om man känner staden. Vad är din relation till den särskilda atmosfär, det utbud av skillnader som förekommer i Malmö?

Jag flyttade till Malmö för ett halvår sedan och tycker mycket om den vildhet som finns i Södra innerstaden. Det flyger omkring grejer, annat ruttnar, folk rör sig oregelbundet. Sitter, hänger, ligger. Tegelväggarna är täckta med olika meddelanden, affärerna är småskaliga och långt ifrån franchise-kedjorna. Det finns något ociviliserat över Malmö som är skönt, det närmaste man kan komma skogen fast i kulturell miljö. Det är ett urbant drömlandskap.
Den storm av intryck som slår emot en så fort man stiger ut är också tröttande. Jag gillar himlar och hav och sådant som man kan vila blicken på utan att få en massa nya idéer, det gör att jag längtar lite till min fristad på Öland ibland. Där finns en helt annan vila.

En fråga till, innan vi stänger butiken: vad är ditt yttersta mål som poet, medmänniska och/eller annan form av kulturproducent?

Mitt mål är att bidra med liv. Liv som i motsatsen till död. Närvaro, engagemang, innerlighet. Sedan hoppas jag på att alltid kunna ägna mig åt lek i någon form. Det vore kul, och jag blir snäll om jag får leka.