måndag 7 mars 2011

Tove Folkesson (1/11)


Skriftens syfte är att uppmärksamma och fördjupa samtalet med en poet per nummer.
Denna poet väljer att utöka och bredda begreppet poesi och fångade därför vårt öga.




Ingress:
Tove Folkesson är sångerska och poet. Hon har studerat musik, arkitektur och språk. Läser nu på författarskolan på Lunds universitet där hon skriver en lyrisk romantrilogi om vänskap och moderna matriarkat. Hon är uppväxt i Stockholm och Kalmar och har rest och bott på många olika platser, bland annat på Öland där hon har sina rötter. Hon har varit verksam som sångerska, låtskrivare och producent i olika projekt och givit ut skivan little things med bandet SingingSongs, turnerat med Scenkonstkollektivet Pudelkärnan samt initierat musik- och poesikollektivet FLOW i Stockholm. Just nu bor Tove i Malmö och passar på att undersöka staden lyriskt.



TEGELKARTOR


NUDDA MARK


MARIAGATAN


HILTON



SPÅNGATAN



CAFÉ HOLLANDIA

Hon är inbunden som en bråkdel.
Talar med hög hastighet.
Vid fötterna ligger flagor av servetter,
singlar till golvet i jämn takt.
Som snöfall, i en plastkula.

Har en samlande effekt.

Heltäckningsmattan får vita fräknar,


SOLAR



EKVATION

Det finns lika många portkoder
som det finns stjärnor på himlen.

Det finns lika många tuggummifläckar
som det finns sandkorn på jorden.

Det finns lika många nedtrampade fimpar
som det finns namn i telefonkatalogen.


BERGSGATAN

Gatan ligger som en tunga,
slickar vägsalt.
På toppen av berget tronar en pappersförpackning.
Ögonen blinkar ut i natten, är av kakao och dynamit.
Mörkbruna övervakningslinser.

Den gamla fabriken talar utan mun,
igensydd och torr. Pulver.
Brytbitar av betong.

En ensam dam på första parkett har somnat.
Brustabletter. Samvetsgrann krigföring.
Du mot jag, alla mot alla.
Trötta proffs väntar i kulisserna.
Lera, klocka.


AMIRALSGATAN



MÖLLEVÅNGSSKOLAN



HÖGA HUS

Han låg oöppnad på trottoaren.
Inga spår av brott
Bara vansinne och en rad naturliga orsaker.
Drömfattighet,
höga hus.

Mäktig tidsinställning.
Dödsorsak:
Klar men kall.
Gnistrande vintervit.

Blodfattig.


FRUKT



AMIRALSGATAN

Riktningslösa vägmärken,
vita band.
Tvättlinorna går i streck mellan husen.

Tvätta fötter, bli med barn.

Overallerna krälar med tungan ute.
Gungor släpar sig från himlen och ned,
nuddar golv, tar upp fart.
Stålpelare omringar
raka i ryggen. Väntar ut barndomen.


VÄSTRA HAMNEN

Tre vita måsar stiger
man skymtar havet i deras ögon.
Molnslöjor skingras, gardiner dras isär, ben glider i sidled över
sängramar.

Grävmaskinerna knuffas. Bilarna sjunger spinner.
Vaktparaden rör sig över platsen som fågelsånger. I måsarnas
näbbar hänger sugrör och metspön.

De samlar till pensionen, ungarna.






Fördjupning




Det finns en fysisk närvaro i din frasering, både som skrivande poet och i scenframträdandet; är kroppen ständigt närvarande, eller är det blicken – den poetiska blicken som är ditt fokus?

Eftersom blicken är en del av kroppen, kan jag inte skilja dem åt. En armrörelse kan skapa impulser till språk och en tom plastpåse som far förbi kan göra det. Ibland tänker man sig att poeten är någon som ställer sig utanför och betraktar, men det kan också vara att släppa omgivningen inpå och helt gå upp i det man ser, hör, upplever. Ur detta är språket bara en förlängning: Man kan skriva ned det som skapas i sinnet när medvetandet öppnar sig. Då kallas det poesi. Men poesi är också allt som inte är strikt ekonomiskt: Att ta en omväg hem för att det känns vårigt i luften.
Språket tränger in i alla upplevelser, som poet kan man bara vara med och omformulera. Kanske är det inte överväldigande att få ett telefonsamtal från en släkting man trodde var död, utan vrängande. Kanske är stjärnhimlen inte mörk, utan ljus. Det krävs att man är fysiskt närvarande för att upptäcka det. Att skriva ned vad man hört från andra är inte poesi, det krävs lite till, en egen uppfattning.
Kroppen är sambandscentralen, den behöver vara påkopplad. Annars är blicken bara genererandet av gamla minnen, man ser en sol och tänker sol. Det gäller också när man betraktar sina minnen, att man gör det med full uppmärksamhet. Det är så lätt att glida in i det förutsagda.

Du menar att det krävs en uppfattning, något eget, som använder språket som förlängning; vad är denna uppfattning hos dig? Vad är det som driver fram poesi hos dig?

Det jag menar, i det sammanhanget, är att det krävs att man ser det man ser och inte vad andra har sett förut. Det vill säga: man uppfattar något och beskriver det noga och i egna termer, utan att gripa efter klichéer – om det nu inte är klichéer man är ute efter! De kan ju riva med sig en passande kontext.
Fysisk närvaro, som skapar nya och oväntade förnimmelser i situationer jag trodde jag var bekant med, ger mig lust att beskriva. Det liknar vad som nuförtiden kallas 'mindfulness'. Jag har tränat på det ganska regelbundet i ungefär tio år – genom yoga, meditation, dans, musik och sådant. Där ur kommer en attityd av att försöka se och känna det som är, både inre och yttre upplevelser, om de nu går att skiljas åt.
I poesin kan man försöka beskriva intrycken och sortera, man lägger pussel med allt man samlat, en fantastisk lek som är helt på skoj men ändå viktig. Den ger röst och utrymme åt det obegripliga i tillvaron. När det blir på riktigt känner alla, men ingen förstår. Jag vill tro att det finns ödmjukhet i att skriva poesi, man lutar sig mot de större sambanden som inte går att innefatta med våra tankar.
Var behovet av lek kommer ifrån vet jag inte, det är ett sätt att göra tillvaron spännande. I leken finns det en mening med allt. Utanför den är det mycket svårare att uppleva att saker har några samband.

I den poetiska ödmjukheten kommer alltså ett slags sökande efter ett osynligt samband som endast går att förnimma? Och i det ingår leken? Är leken ett pedagogiskt redskap för dig och ditt uttryck? Leken som fantiserar om och därmed bearbetar verkligheten?

Ja, och hur ska jag uttrycka det: Leken är inget pedagogiskt redskap, den är ett självändamål.

Jag är inte bekant med begreppet 'mindfulness', är det något i stil med en känsla av närvaro inför verklighetens resonanser? En slags medvetenhetsgörande av sambandet mellan kroppen och andra mänskliga funktioner?

Ja, alltså det är ett ord i samma begreppssfär som 'fredagsmys' och 'livspussel' ungefär, om du är bekant med dessa. Det betyder medveten närvaro och är något man kan få på recept nuförtiden; alltså kurser mot utbrändhet och sådant. Tänkte att det var vedertaget.

Det är det säkert, jag har lärt mig att vara selektiv och missar ibland viktiga och ibland oviktiga saker. Men är inte också språket uppbyggt av klichéer? Redan färdiga mallar?

Jag förstår, det är nog mest positivt att vara selektiv, 'mindfulness' är en äkta kliché i de flesta sammanhang, ett ord som drabbats av inflation. Om språket blir en kliché så beror det på hur man använder sig av det. Att tala om en förälskelse som himlastormande är en kliché, men om det är ett övergångsställe man vill beskriva blir det annorlunda.

Skulle du vilja kommentera det projekt som vi presenterar här?

Jag håller på med en platsanalys, som har arbetsnamnet Tegelkartor. Jag har studerat arkitektur tidigare och där börjar man projekten med att göra en analys av den tilltänkta platsen för bygget. Analysen kan se ut på många olika sätt och syftet är att fånga stämningen, funktionen, förutsättningarna och att hitta något att förhålla sig till när man ska bygga.
Jag tycker att denna del av arkitekturarbetet är helt fantastisk. Man kan göra en karta av alla kapsyler man hittat på ett torg och skapa en struktur som bygger på det mönster man upptäckt. Poesin och arkitekturen ligger i detta väldigt nära varandra. Koncept är en central del i arbetet med en byggnad. Jag vill utgå från ett koncept, men inte så strikt att det blir intellektuellt, det måste finnas plats för känsla, intuition och motsägelser. Annars är det inte en lek utan på allvar och det vill jag inte.
Jag är nyinflyttad i Malmö och som många andra fascinerad av stadens atmosfär. Tegelkartor är ett försök att kartlägga min nya hemort.
I min platsanalys letar jag efter mönster, beskriver stämningar, lägger märke till små saker som kanske inte verkar viktiga. Men en rullande lattemugg kan ha en spännande rörelsebana att använda till något senare. Malmö är en skräpig stad, så det blir mycket sopor. Men egentligen vill jag bara beskriva det jag ser, så som en naturlyriker gestaltar stranden eller skogen.

Du nämner ”de större sambanden”. Ett vagt begrepp, skulle du vilja precisera vad det rör sig om: ett enbart historiematerialistiskt, andligt eller något mer intersektionellt samband som du vill beröra?

Tja, samband i vid bemärkelse menar jag. Det går inte att säga om den är historiematerialistisk eller andlig, snarare en känsla av enhet mellan de båda. Freud säger: Var jag än hamnar i min forskning upptäcker jag att en poet redan har varit där. Man kan uppleva någonting som 'sant' när man läser, utan att kunna beskriva varför. Likadant är det när man skriver. De flesta kan känna om en text, en komposition hänger samman, eller inte. Det är svårt att beskriva, man känner bara att det är rätt, stämmer, det poeten säger. Det är en skön känsla. En känsla av samband.
Obegripliga samband upplevs ofta som andliga, men de kan också vara tecken på vår sviktande perceptionsförmåga. Vilket återkopplar till det andliga, att vi människor inte har den yttersta intelligensen.


Malmökulturen, exempelvis representerad av inflyttade och avflyttade Tomas Ekström och filmaren Henrik Möller, kan definieras som både svepande, verklighetsnära och samtidigt fokuserad, både på detaljer och faktiskt också just skräp, 'socialt skräp' eller avlagda ting som geografiska storheter; den har en särskild klang: ett något som är svårt att gå förbi. Särskilt om man känner staden. Vad är din relation till den särskilda atmosfär, det utbud av skillnader som förekommer i Malmö?

Jag flyttade till Malmö för ett halvår sedan och tycker mycket om den vildhet som finns i Södra innerstaden. Det flyger omkring grejer, annat ruttnar, folk rör sig oregelbundet. Sitter, hänger, ligger. Tegelväggarna är täckta med olika meddelanden, affärerna är småskaliga och långt ifrån franchise-kedjorna. Det finns något ociviliserat över Malmö som är skönt, det närmaste man kan komma skogen fast i kulturell miljö. Det är ett urbant drömlandskap.
Den storm av intryck som slår emot en så fort man stiger ut är också tröttande. Jag gillar himlar och hav och sådant som man kan vila blicken på utan att få en massa nya idéer, det gör att jag längtar lite till min fristad på Öland ibland. Där finns en helt annan vila.

En fråga till, innan vi stänger butiken: vad är ditt yttersta mål som poet, medmänniska och/eller annan form av kulturproducent?

Mitt mål är att bidra med liv. Liv som i motsatsen till död. Närvaro, engagemang, innerlighet. Sedan hoppas jag på att alltid kunna ägna mig åt lek i någon form. Det vore kul, och jag blir snäll om jag får leka.