söndag 22 maj 2011

Aron Landahl (3/11)


Notering: Redaktionen fångades av ögonblicket som fångades av poeten.
Vår intuition är att fördjupa samtalet kring ett konstnärskap, en persona i taget.
Samtalet växer för varje sekund.



Porträtt av Aron Landahl gjort av Klara Granlöf.

Kan du berätta lite om dig själv Aron?


Ja, tidigare när jag fått den frågan så har jag ofta svarat att jag kommer från Gotland.
Punkt.
Det har liksom räckt, har jag tyckt.
Ön har allt det där som jag håller högt och varmt och har väl också format min begreppsvärld i stor utsträckning.
Karg och fantastisk natur.
Vindlande gränder.
Hjärtskärande skönhet.
Äventyr.
Katthemmet.
Saker som spolas iland.
Växtzon 1.

Skulle man slita ut min själ och lägga den på en overheadapparat skulle den till stor del visa konturerna av denna ö, det är ett som är säkert. Du vet, man vill ju att det skall vara som i böckerna, de där riktigt bra, de där magiska, och Visby och Gotland har på något vis fått mig att tro att det är möjligt. Nu bor jag ju förvisso inte där, men jag har en karta över den uppsatt på väggen så att jag inte ska glömma vad den lärt mig.

Betraktelse vid cykel



Också publicerad i tidningen Aluma.



I hamnen.






Sko.






Snäcksamlaren




Också publicerad i tidningen Aluma.

Du har alltså lämnat Gotland? Ditt ursprung och där du spolades i land. Hur kan det komma sig?


Det finns en gammal skröna om en förbannelse som en gång låg över Gotland. Den gjorde att hela rasket sjönk under havets yta vareviga morgon. Sen kom den tillbaka upp igen vareviga natt. Så höll det på ända tills en kille kom på att man skulle tända massa eldar runtom på ön. Det fick slut på spektaklet, drev iväg mörkrets lakejer.
Hursomhelst, det jag vill komma till är att det är lite så med mina vänner och bekanta också, eller min generation kanske snarast. De försvinner från ön på det mörka vinterhalvåret för att börja kravla sig tillbaka när sommaren nalkas för att njuta av frukterna som dukas upp. Endast några enstaka tappra stannar på ön över vintern för att hålla eldarna vid liv. Så för att kunna vara nära personer jag håller kära så tog jag också färjan västerut. Sen är det förstås en mosaik av lite andra anledningar också, flyttlasset har gått ett antal gånger fram och tillbaka.

Är ditt konstnärskap ett berättande sådant?

Ja, det skulle jag vilja säga. Det är iallafall den infallsvinkeln som jag tycker är intressant. Just den där känslan av vissa bilder att de är tagna ur ett större sammanhang, att bilden är en portal som öppnar upp till en längre berättelse, det tycker jag är oerhört spännande och är det jag strävar mot. Den känslan har jag förnimt, förnummit eller hur man nu säger, även i poesi någon gång. Att man fått en glimt av något stort och sedan blivit lämnad med en längtan och en undran.


utdrag ur Arvet








I Sverige är vi fixerade av formell utbildning, även när det gäller de konstnärliga försörjningssätten. Har du någon sådan? Vilken? Varför? Har den gett dig något?

Jo, jag gick ett år på serietecknarskolan i Malmö. Det var sjysst. Framförallt för att man fick mycket tid till att prova grejer man gått och tänkt på.
Och att det är trevligt att sitta i en skapande verkstad. Sen blev jag kär i en klasskompis också, och det var väl kanske det allra bästa med den utbildningen.
Så småningom kände jag dock att jag fick jag nog. Av den konstnärliga världen. Tyckte mest bara att det var jobbigt att tänka på bilder och klippte banden, satte av i en annan riktning.
Så nu studerar jag biologi. Det är svårare att säga om det är sjysst eller inte. Det är ett ascoolt ämne, jag tycker jättemycket om att vistas ute bland sköna djur och skön natur, och jag tycker om att lära mig om underliga levnadssätt, till exempel om hyperparasiter som parasiterar på andra parasiter. Men att läsa på universitetet kan kännas så maxat intellektuellt att man bara vill spy. Sitta på en hård stol tills man får träsmak i rumpan och bara ta in och bearbeta information i hjärnan. Kroppen blir understimulerad och ledsen. Och jag hinner inte vara ute och hänga med djuren längre.
Det har fått mig att längta tillbaka och också söka mig till den kreativa, skapande dimensionen igen. Så det känns ju kul, och nu tycker jag mig ha en mer avslappnad relation till det än tidigare, det var mer smärtsamt innan.

På vilket sätt upplever du att det var givande? Och hur ställer du dig till den konflikt som ett samtida verk kan, men inte behöver innebära, i form av text, bild, ljud, doft och läsarens interagerande med ett verk eller en serie av verk?

Hmm, jag tror inte jag förstår frågan riktigt. Vad är det för konflikt du tänker på?

Den som uppstår i mötet med fler än en konstarter samlade i ett och samma verk, serie kontra prosa och så vidare ...

Aha! Jag tror nog inte jag ser det som en konflikt, utan snarare ett berikande. Om man tittar på seriemediet så är väl dess styrka just att den fogar samman olika uttryck i ett. Det är fler tentakler som drar en in i verket vilket gör att det känns väldigt lättillgängligt, det tycker jag är coolt.
En skriven bok tar längre tid på sig att skapa förtroende, men tänker jag efter är det nog ändå böcker som gett mig de starkaste upplevelserna.
När man väl fått det där förtroendet verkar det kunna föra en till större djup än en serie, grovt sett.
Serien är en smaskigt sockrad bulle, prosan är surdegslimpan som utvecklas med tiden. Sen finns det förstås också serier, ofta de lite längre, som lyckas beröra på djupet. Ja, varje gång jag läser Pojken från Hiroshima så känner jag gråten välla fram, den är så förbannat sorglig.

Hur arbetar du själv med bild mot text?

Det beror förstås lite på vad som skall göras. Om jag skall illustrera en text så utgår jag naturligtvis från den, ställer in radarn på de ord eller strofer som målar bilder eller stämningar i huvudet och så får det växa därifrån.
Men som sagt så kommer jag lite från seriehållet och där är det en mer ömsesidig process. Det brukar vara en kapprustning mellan ord och bild där de utvecklas och tar språng från varandra för att bit för bit väva samman skapelsen från flera håll samtidigt.
Sen en minst lika viktig komponent är musiken. Den behöver vara närvarande i skapandet och få del i äran. Det är främst den som öppnar portarna till fantasins rike varpå man likt en dansk medeltida konung kan ta sig in och brandskatta dess invånare på guld och juveler.

Musik säger du. Är det rytmen, färgen eller någon speciell frasering som du vill fånga när du jobbar med den som bakgrund?

Oftast är det nog egentligen inget som direkt fångas i musiken. Den bara är där och höjer det man håller på med till skyarna. När jag sitter och tecknar på en bild så är musiken som en stöttande kompis som kikar över ens axel och säger: ”Åh! Det där blir så himla, himla fint! Helt fantastiskt blir det! Du är min bästa kompis!”. Om bilden man tecknar är svartvit så målar musiken dit färger. Om bilden redan har färger får musiken den att börja röra på sig. Musiken ger bilden ett helt annat djup när man betraktar den, det är häftigt tycker jag.

En ömsesidig process, det låter hemskt spännande. Särskilt i ditt ordval att det rör sig om en kapprustning. Får du skilda bilder i konstruktionen av bild och text?

I grund och botten är det en viss stämning jag söker, och där är orden och bilderna bara olika manifestationer av samma stämning. Så på sätt och vis är det samma källa jag vaskar ur. Dock är väl bild-öskaret lite större i och med att det är främst tecknande jag ägnat mig åt, och inte lika mycket åt det skriftliga. Det skriftliga känner jag mig inte lika trygg i. Det är min storebror som haft den skrivande rollen, medan jag haft den tecknande, och min lillebror den teatrala rollen. Det där har luckrats upp lite, men den spontana tanken kör lätt på i gamla spår: min roll är tecknarrollen.

Har bild och text olika inspirationskällor?

Vad det gäller inspirationskällor så kan de nog komma i alla möjliga tänkbara skepnader. Men gamla kopparsticksillustrerade äventyrsklassiker går ju alltid hem, och där har vi ju både text och bild i ljuvlig parad.

Har du något ytterst mål med dina verk? Alltså: någon agenda eller en nyckel som du vill att vi ska läsa dig genom?

Nja, det har jag nog inte så mycket att säga om egentligen. Gillar man ett verk så får man göra det på sitt sätt. Ogillar man det så får man också göra det på sitt sätt. På serieskolan blev vi itutade att det var verket som skulle stå för berättandet, man skulle inte behöva hänga över axeln på betraktaren och förklara. Den devisen låter rätt bra tycker jag.


Vill du säga något avslutningsvis, något som jag inte själv tagit upp, men som är viktigt för dig?

Hmm … Nej, men tack ändå. Det passar ganska bra att avrunda, jag måste nämligen börja packa för en liten tur till Island.
Du vet, öar. Man kan inte få nog av dom.