lördag 8 oktober 2011

Stefan Hammarén - 4/11


Redaktionen tröttnade på att vänta på uppfyllandet från andra och tog saken i egen ficka.
Vi dränker oss i en sak i taget.
Varken Ny Tid eller H:Ströms förlag har haft tid att besvara våra frågor innan pressläggning.
Bildbevisen är tillhandahållna av författaren som de porträtterar.




Du har ju varit aktiv som författare sedan 1986. Hur tycker du att dina läromedel, exempelvis böckerna om statskunskap; boken som beskriver organisationsteorier om former i sju kategorier eller boken om sociologi – som i en publicerad kandidatuppsats nedvärderas på grund av dina enligt författaren ”surrealistiska prosaböcker” – står sig gentemot dina skönlitterära verk?

kan ju inte ljuga, men förtränger vanligtvis de där läroböckerna, dåliga, inte alls tuffa. Egentligen var jag inte så aktiv sedan -86, skrev böckerna i skov, snbbat, typ på sommarlovet, och som biprodukter, eg. var det mest bara hopkok, plagiat, urdåliga, och dessutom blev några av dem språkligt redigerade på förlagen fastän jag skrev ganska normalt och stelt (fastän sista lärobokens sista kapitel, där kan man lite börjar skönja något avvikande, något tuffare), men jag tror att dessa ändå hade en viss betydelse, då det var enda jag kunde skriva dåtid, fastän en poäng att jag ville skriva, ville bli författare, och jag lärde mig dels skriva, såg satsbildning, började gilla satsbildning.

Förlagsredaktören / förläggaren Valter Unefäldt kom till Helsingfors för att prata om redigeringen av boken, och jag tyckte det såg så imponerande ut när han där på plats började skriva om mina meningar, han på något sätt snusade fram till otypmpligheter och fick dem på något sätt genast omvänt rätt utan att ändra på alltför mycket, sa jag att var imponerande, för sättet var fint som han gjorde det på, och han sa att han skrivit mycket och är bror med Gösta Unefäldt (vilket då märkligt nog skulle vara en merit). På något sätt lärde jag den dagen satsbildning på ett annat sätt än jag kunde, fastän han senare varnade mig att aldrig släppa ett manus som inte först är språkgranskat, fastän i själva verket vill ingen redaktör i världen mera språkgranska mina romanmanus eftersom ju omöjligt, och skulle inte ens få för den delen. Men så en dag senare vaknade jag en lördag, höstdag 1998, då bestämde jag, att tar steget ut, börjar på en roman, att nu gör jag det. Dagen innan, eller veckan innan, eller månaden innan, eller året innan hade jag inte haft en aning om att börjar snart med en roman, jag bara bestämde den där lördagen, och efter det har jag varit aktiv författare på heltid och på otid, och i 15 månader efter den där lördagen skrev jag varje dag mellan 8 och 16 timmar i dygnet, tog ju lång tid först att bara skriva fram min nya stil. Så på den vägen, ifall man inte börjar från barnsben, då blir historien lite annan, för skrev lite roman som barn också.

Vad har hänt med dig sedan du begärde av Ny Tid att de inte skulle 'drunkna i sin text'? Vilket de säkert har gjort, jag frågar dig.

absolut ingenting. Den sommaren väntade jag redan att förlaget skulle ge ut de där syndflodslegenderna, trilologien, och de har lovat varje år, än har då bara en bok kommit av tre, och inget hände heller med den. Allt står stilla. Och den sommaren uppenbarade sig Emma, en musa som figurerar i några diktböcker, men hon försvann snart och vägrat säga mer och vägrat stöda mig. Och Ny tid vägrar numera, året efter att ha något med mig att göra, refuserar allt med att aldrig svara på något. De blev sura för att jag hade beställt recensionsexemplar och uppgivit att skriver för Ny tid, och hade inte mandat från dem, blev de bara galna. Eller av någon annan hemlig oförklarad orsak. Öh. De drunknade formligen, men av något vansinne. De tog också senare bort hedersprenumerationen de givit åt mig.

Skulle du vilja berätta lite om den här texten vi presenterar utdrag ur. Någon om det märkliga pappret du ritat på och om denna musa-Emmia som förekommer i några av dina skrifter och en ihop har ni också gjort. Den känns så direkt riktad gentemot – ett tänkt – henne.

ja texterna till Emma, den jag också bifogade, skrevs för några år sedan, jag flippade bara helt ut då, besatta att skriva till henne, blev gaggig, kärlekssjuk, försummade mitt litterära, skrev med hjärta fastän lät stel och konstlad i något monumentresande för henne, eftersom var yrkesskadad författare i grunden, och nerskjuten av Emma, vacklade jag i kombinationen, ville visa att jag är författaren, skriva en kärlek hon inte kunde fatta hur än, hade kvar det ändå i mig som riktigt, men skrev om ämnen jag inte kan ändå, kärleken, oavsett jag hade det mycket starkt till henne, och har. Flera år av mitt författarskap blev vid det, och gick på sitt sätt förlorat fruktlöst eftersom kärlek aldrig blir stort i litteraturen som de mörka och rena sidorna, samtidigt som jag inte vann hennes hjärta heller, förlorade henne helt. Nog en stor del av det materialet väntar ännu som sagt på sin publicering i sinom tid, går inte att köra ut det för fort, snarare jättelångsamt. Nu är jag åter riktig författare men trög, också hunnit torpedera min nya framgång och mitt senvunna koncept. Skriver förresten bara sällan nu in Emma i texterna, jag nyktras till liv, men saknar också tiden jag ansatte henne i text. Glad att aldrig blev bitter och skrev hemsk text, som det finns t.ex. i första böckerna om en flicka.

Du vann nyligen ett poesipris – Avsikters. Vill du berätta om det?

ingen märklig affär, var förstås kul att fick priset, förväntade inte och det var många som deltog, så stor gallring. Jag blev tipsad om att skicka in, så gjorde det i skapandets svaghetstecken. för eg. borde man aldrig delta, utan håll helt syvnackat på sin konstnärliga integritet, så pass att aldrig låta en juru sätta sig över en om vad som dög, eller i regel inte alls dög. Då måste man spela glad för att man dög, respektive snopen om inte vore fått. Jag kan inte säga hur det kommer sig att det vann, men jag minns när skrev de där små dikterna bland en massa andra texter, dessa tre i sin kanske som jag då tyckte smått finurliga mutation. Det var under en besatt tid jag gjorde dem, besatt av min musa som avståndade mig, bortförklarat mig på allt sätt, ansatte jag henne frenetiskt med text som hon aldrig reagerade på. Dikterna vann långt senare, men vet inte om musan någonsin märkte det någonsin. Glömmer tillfället aldrig, eller dem, eller henne, men jag var i någon dåtida process som det alltjämt är svårt att se tillbaka på. Svårt att säga vad för spår denna tid la för min litteratur och i mitt skapande, det mesta från då är ännu i väntan på publiceringar, flera böcker exempelvis.

Hur upplever du att det är att vara minoritetsspråksförfattare i dagens Finland? Och hur ser du själv på din eventuella nationalitet? Är du Östsvensk?

jättekluvet. Jag är helt utestängd från majoritetsspråkets författarskap, allt därom vad det kan innebära att skriva sig känd eller skriva sig fram till något, hamna någonstans, få läsare på ett sitt lands hörsammade språk. Så hamnar söka min majoritetsspråksarena i Sverige, ändå på distans mycket svårt, och Sverige är också en mycket liten plattform för en udda författare, jag skulle ju behöva Ämnerika, eller spanska språket. Jag är också rätt förträngd som minoritetsspråksförfattare, får inte alls broderskapets skrymsle, vidkänns knappt alls i Finland ens på svenska, får ju inga jävla recensioner, eller en per bok, vad är det för horribelt? nästan systematisk förföljelse, förträngning värre än vad, ingen uppmärksamhet här, knappt någonting, nonexistens, så hur då förhålla sig? Finlandssvenskarna borde vara stolta som fan över en författare som jag, något liknande har de aldrig kunnat oppvisa, aldrig någon som gjort lika genuin litteratur, inte ens Runeberg gjorde bråkdelen av det jag gjort i skicklighet, akt och mening, istället förtränger de mitt nära totalt, mer för varje år och bok. Är det bara hybris hos mig, aldrig. När jag samtidigt gör en jättetjänst för den finlandssvenska litteraturen, visar i Sverige ett exempel på stark experimentell ådra från öst, som visar alternativet så tydligt, en metalitteratur, blir ju den osagda ambassadören fastän helt utan sanktionerande, den säregnaste rösten vill tystas. Men vad är mitt romanspråk, på ett sätt ändå oundvikligt just svenska, och att samtidigt komma bort från det, och bortförklaras, vill man ju också än mer det försvinna i språket självt, samtidigt hållas vid det. Nyligen, snarast ganska nyligen, funderade jag på om jag skall vara stött, en litteraturvetarkompis och jättebra novellist listade på något sätt några moderna svenska författare som han ansåg ge hopp för den moderna litteraturen, eller jo, sa väl rent av att det inte fanns sådana alls, så var det, för han är ibland lite extrem och framstående i litteraturmedvetenhet men har alltid fog för sina poänger, och har en bredd för att säga saker, kände jag mig då eventuellt lite stött eftersom han tidigare berömt mig, förfrågade jag resolut om han inte mer hade något över för mitt, svarade han lika förutsättningslöst, närmast förnärmad i sin tur över mitt dumma inflik och tvivelsförundran, ty han såg mig inte i första hand som en svensk författare, än mindre som finlanssvensk, eller östsvensk, utan en internationell, vilket jag tyckte lät riktigt fint trots detta minivärldsspråk som jag måste ty mig till, han menade att språket blev något annat när det gjordes till ett eget, fastän om då på en slags svenska eftersom ingen som inte kan svenska kan läsa mig, eller så kan de verkligen läsa mig ändå lika bra som de som kan svenska, i längsta hand, på ett dada sätt, eller så var det allt en bibetydelse vad som blev innehållet, fastän innehåll är viktigt, då skrift som skrift, skillnaden hur tufft man ville skriva, eller hur det skall förklaras, vet inte riktigt, bara att svenskan är problematisk. Gladde mig hur helst eftersom svenskans problem som romanspråk är uppenbart, dömt för att helt förklyschas, och har en inbyggd stelhet, nästan ingen lyckas skriva en svenska som håller världsförfattarnas standard, tror inte det är bristen på ämnen, absolut inte, tror inte heller det är brist på författarerfarenhet, eller brist på författare, utan på just svenskan, sin åldrighet, och modern svenska har för snabbt blivit modern, så det klingar inte ändå till hög växelnivå. Här är finlandssvenskan än mer problematiskt, den har halkat efter, förblivit stel, klyschig, en stelhet somliga gillar, uppskattar, men den får inte upp nivåen ändå, blir muminfierad istället, därav relikspråk, inte världsklass hur man än vänder sig. Jag har kämpat mot klyschbildningen i varje min rad, men lyckas inte komma ur det, får istället börja dadaisera och göra lek, eller bli teknisk, omständlig, försöka göra språk, men har ändå för mycket av svenskarvet, finlandssvenskan i det. Så han kompisen har lite fel ändå om mig, eller mycket, men det tröstade mig ändå, hamnat åtminstone i fåran någonstans emellan. Nog som vi har ingen chans heller som finska författare, du är jättebra på finska, men tror problemet är för emotsatt med finskan, den muterat sig för, är för slingeraktig, ändelsefrälst, den är för mycket språk i sig, för att vara vår lösning. På engelska lyckas många, å andra sidan misslyckas nästan alla på engelska, den är möjligheternas, och de möjliga misslyckandens språk. Franska, spanska är de bästa romanspråken tror jag. Men jag vet inte. Du är dock fantastiskt språckunnig

Vad vill du säga om ”syndflodslegenderna, trilologien” som H:ström ger ut, som jag:et uppfattar som en slags härskartrilogi – en från undertiden/undertexten skriven barndom med allt – vill du ge oss en ingång, eller vill du ge de som inte klarar av att se texten i sin kompakthet som utlysta delar av något vidare: något att fästa blicken på; en ingång; eller omfattar det textuella allt i lika delar och ingången måste förbli läsarens egna_egna? 

Om han nu ger ut dem, ser då verkligen inga som helst tecken förutom första boken. Vet inte vad som kan avses med härskartrilogi, behärska och tygla språket i dem, eller förklara idogt för läsaren sin mening och ens undergång, eliminera sig i text kombinerat med livsgnista (bl.a. barndom). Allt går under, kanskeé enbart Emma och en handfull galningar överlever den märkliga syndafloden följt. I första boken som heter Största, alternerar det med evighetsteman ur grekiska mytologien, med barndomsbetraktelser parat med en evigt urinerande romanperson, för första gången inte jag eller i jag-form, fastän han ser tillbaka på min barndom som vore varit hans, och temaskiftningarna blir alltmer diffusa efter hand som han blir virrig, och när han urinerar alltmera kontinuerligt ihållande, kommer även problemen, flanörer, agenter dras ditåt, han i ett skyltfönster, och omgivningen varierar revy, slutligen kan han kanske inte mer, en märklig anordning börjar utlösa sig när det torkar, grym explosion, syndaflod sedan. I följande bok, som heter Tredje, är det tiden straxt efter och innan syndafloden och lite av utkanter till den, och frågan om vem som kan överleva, vilka dårar blir favoriserade och personifierade. I sista boken, som heter Första, är det atomvintertid, och en tid efter, med vilka som har överlevt och ändå inte kan överleva i det allt ytterligare förträngda, samsas med skalbaggarna, och de är i en historieförvanskning, andra världskriget levs ut på nytt i en annan åtgång, dåren Mannerheim är härskare och förlöjligas av en hop försöksförfattare som gör upp med tillvaron. Etc. O.s.v. M.m. För sedan finns lite annat smått och gott av utlägg, och med S:t hammarénskt varumärke. Det är mina bästa verk, överträffat mig själv.

Vad är språk?

i yttersta mening det man gör roman på, det mest dekadenta som språk är till för, så verklighetsförflackad mening därom, så långt från jägarens läten att mätta sig för bröstet och sin ton med i försaklig tystnad, språket började i minimalistisk mening, romanen är språkets svulst och barockaktighet, det är inget urskrik i romanen (eftersom skriftlig är den det långsökta, den borttappade meningen från människan, som inte knappt mera är människa utan någon produkt av människa och något sammanhang som inte är natur och inte är något annat än sammanslutet i ordningar som behöver språk som ändå skall vara gångbart), det är antihemgemoniens bevis. Ändå ett grundläggande läte, avläte alltjämt, och romanen det frenetiskt vilse.

Är all text så hård och frånstötande att man inte kommer in i den?

man kommer in i all, är jag säker på. Även mask och bagg kommer även i nästan det hårdaste virket, fastän masken och knappt baggen heller är allt annat än hård själv. Bara att finna sättet.

Behärskar du fler språk än den finska svenskan? Skulle du kunna se dina verk i översättning och tror du att någon skulle våga sig på det?

icke fler, om ens dem. I början var det min mening att inte kunna se dem översatta, men eftersom ingen ville, och ingen vågade så svängde jag, att vill, och förlaget som skulle sköta om att de finner någon fastän kom ingen vart därom, och en anlitad agent som skulle göra det fastän han var helt tafatt och åstadkom intet, visste väl inte utomlands vad han skulle prata om fastän fick en perfekt rysk provöversättning t.o.med; och dessvärre jag har inte ens själv i Finland, Norge, Danmark lyckats trots att något hemligt förlag försökt få dem en gång (men det finska fick av någon anledning inte ens provexemplar, fråga inte mig varför) och ett annat finskt läste kanske men förstod inget, svarade bara tack för intressanta böcker som vi inte finner mening att översätta, luspudlar som inte ens läste. Till nordiska språk går de nog att översätta någorlunda lätt faktiskt, och finns ju goda översättare, och ev. till andra är det möjligt, bara översättaren är rätt kvinna och är dåre. Men de blir nog aldrig översatta. Översättare är för lata, vill inte utmana det omöjliga. Fastän du kan ju nämna om dem och mig för din franska förläggare förståsch.

Vad tycker du skiljer poesin från prosan? Kan språk existera i poesin, eller är det förbehållet prosan?

enligt mig på möjligheten, med prosa, framför allt prosalyriken kan man göra fantastiskt bra saker och krävande texter, där finns ett utmaningarnas fält, som litteratur, och med vad du vill säga, och kan alltid säga mer, där finns rum lek, där finns det man kan frossa sig över, och utmejsla, hålla på, gå på, poesien däremot så minimalistisk till sin natur, det blir onaturlig lek, lyxlek, hålla på och leka tid och otid och ändå aldrig få mera, i prosa kan man fara vidare som en präriebrand, poesien släcker, brinner inte, man skall i den vara så onödigt precis precis till form, har inga rader på sig, paketera in världen, istället som i prosa breda ut världen, i lyrik och poesi vänder man sig in, i prosa ut även om man &:så i prosa kan skriva inåtvänt och bädda för missförstånd, fastän blir konceptet ändå på något sätt att vika ut det hela. Det är just det att språk knappt kan existera i poesin. Det är långt förbehållet prosan faktiskt, helt väsenskilt, om man nu säger det som så. Så som jag ser på saken. Men det är den svulstiga prosan som är bra, där språket blir mer än berättandets ekonomi, något självt, som får generera och ta eget utrymme, ger mer åt läsaren än läsaren begär, ger mer än författaren självt kunnat eftersom språket tagit över till den del. Vanligt snorstedts- och bonniersromanspråk är däremot knappt språk, istället, tja vad skall man säga, rak sträcka istället för underdånigt landskap, man ser inte språket annat än rak stil som är renodlad, inte av författaren utan enligt standard i skolor, generationer, det livslärda språket, med lite minimalt nytt eller låtsasnytt, den raka vägens språk, som författaren låtsas behärska fint, fastän är fången till, med berättandets vansinniga ekonomi i språkanvändnignen vilket förtar, frånsäger unika möjligheter. Språket används så ofta enligt "möjligast", men hos snorstedts- och bonniersromanspråket möjligast för att stärka berättelsen som berättad, om än med lite försynt list för att låtas visa på intelligent bakslug eller lärd text (vilket vill ändå öppet avslöja den som just motsatsen, ett blä), istället försummar man "möjligast" till möjligast eget, till möjligast språk istället för möjligast kungsspråk (alla språk, vanliga språket, det alla skall för att det är så allt och allas). Författaren skall inte sy ihop, utan brodera till det helt som i frossa. Men kanske tack och lov finns det inte så många ändå som bryr sig, hur skulle det se ut om alla vore som Hammarén? Ginsberg sa i en intervju, hur skulle det se ut om alla vore bögar, och svarade enligt mitt minne "inget vidare bra för biologin i varje fall, vore skit för människosläktets vidaregenerationer" alltså lite konstlat, men för lite konstlad ändå. Oavsett skall vi komma bort från stenåldersmänniskans språk, han hade så besvärligt att berätta till skrift, måste hacka ner det i berget, klart man inte då ville säga så mycket extra mer än nödvändigt, men nu har vi ju möjlighet att ladda upp språket, ändå är vi kvar i stenåldersmannens ekonomi i språkets applicering, det raka. Stenåldersmannen hade kanske inte heller så mycket att berätta, om några bufflar, ett horn och om lite sten, i bästa fall en eld, numera finns det oändligt, ändå berättas det så knappt, så otroligt nerpaketerat i språkets. Alltid så skyndsamt till punkt, då blir det nog också skyndsamt till nytt stycke, till nytt kapitel, det är bortskyndat, förvanskat, förstört, snorstedtsfiserat till den grad att eg. inte mer än odlat ogräs är. Evolutionen bergänsar förstås hjärnans språkförmåga, visserligen högst påtagligt, det är stresshjärna i språket, men ändå finns det hisnande möjligheter om man verkligen, framför allt i skriftspråket där man kan göra om den tillräckligt länge.

Jobbar du på något enormt till nu?

jag har lite skaparkris, och så den jävla vardagen som plågar mig, att inte vill komma på startbanan, hjärnan måste hamna på en slags villighet, att den vet att får i fred skapa och släppa, tu vet den att vardagsskitet hänger över, släpper det inte alls så där ohejdat ofta och lätt. Men lite har jag petat nu i befintliga texter för att ändå hålla uppe teknisk färdighet, att man inte helt rostar bort. I somras hade jag en ganska bra period en tid, när protestskrev nid och satir om författarskap, det förbättrar jag lite nu. Jag jobbar stundom, inte nu, men när det bekommer sig något enormt, men aldrig gjort det så hårt som när förädlade och tog fram min stil till debutboken och denna soppbokstrilogi, skrev i 15 månader minst åtta timmar om dygnet, upp till 15, helt avfjärmad från allt och alla, bara skrev och sov typ.

Vad gör du annars till vardags? Har du också ett jobb inom vården eller som aktualitetsintresse?

Eftersom är utpräglat lyxpoet, har jag aldrig i livet varit på heldagsjobb, vore väl ett direkt helgerån mot min integritet om jag vore hamna så sånt. Det kan inte vara en bra erfarenhet för en lyxpoet. Så för allt, jag måste på allt sätt ske till att inte hamna på arbete. När gått så här länge, är det en trend. Jag borde borde få nationellt skydd, nationellt fridlysas av någon ny statlig myndighet, fastän något nygrundat verk för mänskliga skyddsobjekt. Så det så. Jag har således inte jobb inom vården, alltså aktualitetsintresse, och till det behövs kanske freudianska tolkningar som jag inte orkar med. Dagarna varierar, vardagligaste vardagliserade vardag går åt endast till vardagssysslor, e-mails, internet, kanske lite filateli, ibland mera det, skog eller trädgårdsland eller snöskottning, ibland hinner jag skriva också sådana dagar, andra dagar kan jag skriva mycket, tredje dagar kan jag få besök ibland, fjärde dagar på väg någonstans på kupp eller ärenden. Inte vet jag eg., dagarna bara hejdlöst försvinner och allt flyter ihop, egentligen gör jag väldigt mycket olika saker, är ganska splittrad, och några gånger i månaden läser jag. Och så är jag ibland arg över något. Ibland försöker jag fundera ut romanhandlingar, men blir i regel böcker jag inte skriver, bäst är jag på episoder i så fall. Ibland tvättar jag gamla flaskor i flera veckor. Ibland flyr jag verkligheten. Och ibland snickrar jag fastän kan inte mera snicka, träbitarna vill passa allt sämre ihop, glappar mer och mer varje år jag gör något. Planerar tälja ett fint släggskaft nästa år till en järnklump jag fick tag på, fastän skaften blir aldrig lika bra som jag tänker mig dem innan börjar fälja. Stundom är jag på loserförfattarfabriken och skådar på dårar. Till matlagning går nästan ingen tid, bortrationaliserat. Idag skall jag traska i högt vått gräs och bli blöt, har jag tänkt mig dagen. I går var jag till H:fors, en dag var man borta från datorn, utför en kupp, och när kom tillbaka finns mer mails än på en månad + refuseringsbrev från h;ström, refuserar bl.a. redan två eller var det tre antagna / resp. beställda manus förutom mitt senaste manus + fick ett brev från ett annat förlag som vill träffas för att prata om utgivning men i Trädstockholm, idag säger de inget, men refuseringsbrevet omfattar för fan många fler titlar så jag är på åratalsmiiiiiiinus. Plötsligt har jag inte alls en massa manus inedita, jippiiiii, befriad väl. Och vad hände det annat, en läkare trodde jag var dåre fastän var bara nyfiken och stoppade min näsa där jag inte skulle finnas överhuvudtaget. Och minns inte så mycket mer, gick säkert bort, la mig och sov i bilen så länge det regnade den gången där ute, vaknade senare, yrade vidare därifrån apostlaästledes. Två timmar senare gav en dam ett blått paraply åt mig eftersom skulle annars regnat på mig, regnet som fortsatte. Jag är alltmer bekymrat över hur tiden rycks undan för mig. Och ibland, förr jämt drönade jag över kärleksomutliga musan Emma, som är totalenvis, ännu envisare än jag, hon behagar då verkligen inte säga ett ord mera.

Har du något att säga?

Kulturskandal direkt. Min skapares tvål mest rent. Hur kunde de. Fantasilöst så det förslår, av dem och allt det han skrev. Han kan ju inte ens mer skriva, någorlunda rimligt krav vore att besitter en färdighet, men när kunde han nånsin. Om de hunnit ge det till Boet Carpelan (lättnadens suck ändå), hade jag emigrerat från Norden, den här verkligen inte mycket bättre (alltså...). Skrev dessa tvenne nånsin mer skarpsinnigt än stenens dramatik, och trädets skal rakt framför dem? Eviga träd svajar fattigt. Fan vilka klantar. Jag har hur många meningar som helst fler än Tranströmers samtliga, som alla vida överskrider det bästa raderna i Tranströmers allra bästa vilka inte är mycket bättre än hans sämre och sämsta. (Och ingen löjlig hybris här, utan det är verkligen så, om man lite ens tar saken i sina proportioner. Han har inte gjort något för mänskligheten, som till exempel de som fick inom medicin, kemi, fysik, och de får små omnämnanden, som verkligen är genier och gör genombrytande svåra saker, med litteraturpriset blossas upp, och i år för någon som inte gjort något alls större än bara smått, och inte bidragit och lagt något egentligt i litteraturen som jag ser det. Hans namn hade utan vidare dött bort rätt snart, försvunnit till några litteraturvetares oppsatser, nu förlängs det med många tiotals år, men till sist tar tiden ut sin rättvisa, även flest nobelpristagare förblir slutligen det grått förglömt. Men förtätnad går bara inte för sig, glest skall det vara. Och tack för intervjuen, den var jättekul att ta ställning till.


HOTELLOGRAM





fyra (hjärta + spik)


Hur ser av självt teckningshjärtat ut i de luxe-serien talande hjärtan smsmärtan serverat utfallet, enfaldigt rim och tydligare från livet, närmare än ett röntgenhjärtat här, undersökningshjärtat nånsin ut vågar sig? Skärt, rent, blickfång, i självt dom. Den fruktade dr William Benway alias Daktylovägh, i diket stationärt stopp uppfart, var väl ckarl till att fixa lekamen kardia (eller vilket organ bredvid) med ett sardinkonservlock medelst, efter uppkäkad liten fisk, skröt om det gillade och föredrog locket framom sin ämnerikanska army’s modell konservöppnare p-38. Nu från en svunnen tid nummer burken var heavy handtag, locket kniven vässat på öppningen mer likt såg Dr Jeffrey’s chainsaw som. Jag kan inte fixa hjärtat säga ett sig tal tvenne bättre till hos Emma grammatika ckontra E hispidusa. Jag har ändrat på ordningsföljden den, hispidusa kommer i beläget bak. Ingen skillnad hänt alls. Hur säga blott hjärtat tal, ej att läser älskat, älskar icke för ordens liv verklighet. Jag är ordkonstnär utan att förmå något alls. Hur skriver, man en roman, med att lyfta fram något istället för att dränka, fritt från varje nedfall. Dr James Graham Ballard, gjorde teckningshjärtan, och en mans ballad, men han skrev romaner där han slopade lite som allt sista, näst hela rekvisitan väck som, puts allt av ett omkring vore väck, skrev ihop på pudelns kärna nertecknat, tog stormens öka ögat i orkanen, slopade han hjärtat bortslaget, metallblänka, hustrugraven för bilvägens täcke farkost bort, i The Atrocity Exhibition, finns ett för övrigt nu i översötning på svenske spök av ”Skändlighetsutställningen” adekvat hos frölaget Vertigo vernissäget, lyckades han kärna tufft skriva romaner in medias res på anrikt små stycken presentationen direkt, likt för denna ave. Han slipper ändå inte ett ohmkring, det finns och blir kanské ironiskt tvärtom omskapat utgöra ”endast rekvisita”, den bildas, ett bygger än släpper, resurserar på sitt, det naturella hjärtats kärlek, förenade nationens sak romanikens utensila nedfall allt, var är jag mera naken, utsatt, kommen, blottar, bojkottar sanningsvärlden, och är jag jag? Ser jag? Hur ser min egen roman ut till Emma grammatika (säger) kontra Emma hispidusa (tar och lämnar, ehrlekronerar), har jag skändat bort saker, naturaliserat mitt säga, eller tvärt om smyckat ut det. Vet inte det ändå. Konservthjärtat har skal och plåtlager, eller om inte en plastkonserv förgiv, men på nästa ben, bild här, blev det benrangel sydd, var ihopväxt, symbolisten Stalins krabbor är göra cut up Paralithodes camtschatica ihop, på hans order flyttades till fler pölar utmed vidderna för att krabbconcumbo (förökning medelst naturlig väg eller metod, fler konservetiketter för). Klon liknar, hjärtat berusar mig. Nödläge jag är en sandväktares växt. Jag är sandmannes värk, läte, ork upp. Vi har årsdag på kärlek, vilket är ofta och kan inte firas. Undertecknad jag är en smula borta och symboliserar istället. Åt idag middag, en kall konservs innehåll stroganoff ovärmd. Jag vet inte mera det. Ballard säger ”Marilyns död var en annan psykologisck naturkatastrof.” ”En studiekompis upplös en gång åt prefekten för, att även hon Marilyn skulle vara gammal och ful idag, svarade han lärde på det, att vi minsann skulle vara svaga för henne oaktat, vilket redan i sig är länge sedan. Ballard säger vidare ”Sanddynens himlafärd (romantitel). Sanddynernas Venus, tidsslutningarnas fru jungfru, steg upp ovanför talken mot middagshimlen. Den porösa sanden, som påminde om lägenhetens eroderade väggar och om den döda filmstjärnan, med sina bar bröst av snidad pimpsten [jag haft en pimpsten jag fann på stranden] och lår av aska i bussarongens knyte, löste opp sig i vinden [stormen] (styv kuling) mot. Det var krabbfiskarens dag, och skorpionmannens gårdag.” (det var en roman det, nej för sjukt vore om så, enkom vill avträda mest människan på). Den finns i nästa bildh återgjord dock, befolkningen är en annan sak om, strandlejhonet försjunger hornets och med en ytterligare sig vaggvisa nere, han den minsta ave.


e11va Julhälsning joulupukki;


Viska för min cärlek i ditt öra, som medelst bevisligt viftar då kan, hela din rot är vacker, du hämtar från undertill fram, din säregenhet blommar. Det är livslyx att se dig, hålla om dig, livssex min hjärna vill börja fungera med dig, med dig växs, väcks den. Kärleksunderverk, säger mig dess. Till dig. Min hjärtröst, min hjärnröst, din tröst kan, yttra till dig med. Ge, ger mitt ädla organ som julklapp för andra gången åt dig, yttra god slut. Den är din oavsett. Förbinder mig om en högtidlig försäkran, talar ändå aldrig mer om den där herra Joulupukki, julbocken och varom hans accessoarer förlängda järnvadd, när du hatar honom med rätta tala. Din humor vill jag veta av. Han rödfets hemvist Korvatunturi, ”Öronfjäll”, har jag specialöversatt, lyxöversatt, ävensatt, en tillverkning uti från det finska cykelmärket Tunturi på rör allt på rår, fick man för hammaren, än örat har rör, du berör mig höra förröra hålla, hålla hår över falla fjäll. Gjort den till för ett ,eustachiska röret till dalen med rött vax’ ,eustachian tube from the valley with cera rubra’, till annan konidie eustachian catheterization near hammer direct his valley with cera rubra amass ,eustachiska öppning nära hammaren direkt han stal dalens nedom rött vax, hör du mig! utan armlängd den avståndskram här, med känslorna mycket svidande i mig hålla sträckt. Jag är kär människa förstår du, tinar till rötts böj, känns fram, vill, ur mina inre paket ut dig för. Så mycket good jul ändå däråt dig, dej. 

Nu är det tidigt julaftonsförmiddag-hej Emma, och god jul igen, förresten!!¡ 

Ute rosa, blå himmel med guldinslag. Vackert julklappspapper! Tänk att låna en bit himmel och slå in en fin dikt och få skicka till den man... så älskar!! 

Hur många alla får sådana julgåvor?? 

Jag tror att skapande människor på sätt och vis är som barn, lyxvarelserna. Barnets sätt att upptäcka, se, är kreativt fan bättre. Och när man som vuxen... ja fortsätter att vara barn, det är något lite heligt, hederligt och smått dyrbart för mig, och kan känna stolt det, vara verklig över sin ovanlighet, det mest vuxna i så må, fastän vill det mognas, växas till, bliva för dig. Ge av ett eget, så standardens outtalade fiende eller blottgörare. 

Och (men) jag vill också ge mitt eget hjärta ♥ kardia sydän i julklapp till dig, du har fått min bärstjälk förra året, ett organ redan, en rätt närhelst att, men du har något mycket bättre ännu att få, och jag är mycket bättre på att älska med hjärta än med den där, vill med hela ckroppen i allt dig hos, och i hjärna varje stund få veta dig, allt är hjärta, om du ändå kanske öppnas förstyvningen (porrcensur bland). Kan vi tillsammans fastän hälsa hem epitet dårfinken ”joulupukki”*, två hjärtan behövs för ett svårt, hjärta är ”är alltid, jämt”, länge än varje den stund man gör orgasmer, och amorgasmer. Bakvägt *Joulupukki är till dess kopia alias Amor, pseudo eller vikarie, tjänsteförrättande, ändå ett skäl att säga här hjärta, borde vi klara oss utan, för egen tyngd och förmåga enbart. Julhälsningar sällan bra formulerade alls, kanske aldrig det så, inte denna fastän menar att älskar dig så mycket enbart att du verkligheter lycka åstadkomma mig för, utan rött mera, om se mig renaste enkom vill, äktare än naturell &:så. Du är vackraste att slå ögonen till, veta ditt hjärta för, lycka var att vakna till dig. Vädjanden illa, sägandets vilja ändå det sanna av. 

(Note. Voi butyrporr ”Vittujen kevät ja kyrpien takatalvi! (Finnish for “life could be better” as suggested by Joulupukki) (Puh parfyméernas vår och mansstängernas vinterresiduum) (Ah cunnorum ver et mentularum frigora) Stefan huusi repäistyään esille laitteen (utbröt Stefan sträckt donet), joka tuntui koostuvan johdonmukaisesti yksinomaan johdoista ja piirilevyistä.” (som enkom bestod av röd tråd och bottnen) (bra grej) (ur den smärre fräcka förbannelseurkundssagan begynt in deco af dr Johannes Sankari (Johannes Hjälte) titel ”Mahtimiehet ja Viiden Kreikkalaisen arvoitus”, även under ”Mahtimiehet ja Ikuisuuden Kives” (enligt De mäktiga och de fem krekernas gåta, äv. understådd De fula och den eviga chinjongen), med bl.andra Tohtori Valo Doktor Ljuset inne och Professori Haudankehto prof. Grawagga, Professori Stefan Tähtipää prof. Stefan Stjernhufvud, förhatlige Pyhä S:t Joulupukki i jodoformvadd embonpoint god greuelspopagandist, Kersantti Kaasunaamari sergeant Gasmask Svart, Professori Kuolonkehto prof. Mortevagga, samt Tohtori Kohtalo dr Ödehus stamfader ur taget staffage snart villa ironi i hélvété, persiflage personage à la havre gott åh talar dig, de sju dvärgarnas naturella parade i täten bevidrör.)


23 Idonym duchampa


Emma, får jag sträcka fram den vackra flerbladig duchampa! 

Plyschtistel för ihop på, senare 
öknens sång för sig sin näckrosorna 
månblommans kronblad för tolvslagspoeten dag röst 
fruktdräpans droppa för kroppsknopp knäpp 
skräddarros för vakttorns fot fri autofyt, in 
filialmurranka för litet spetsigt koppartorn upp 
ärgblomman förtag färg ett tag, nästa bland kvarblomma silkvar, skuloritell, lavoriell 
duchampan åhdlat lyxgräs är, gror, frågar dig, en mening fläck rent, vått töm 
dessa spetsa rankor på karaffinskylt, återgeendet ett fyll 
Jag söka i regn med omöjlig vit bukett upp teflonet Emma, kronbladet, dig. 
se genom det förtätas ta vikt smyckat, på krukan bevare 


”I min SAOL från 2006 står det att lavoar är en äldre typ av tvättställ (i Svérige) men ett modernt tvättställ på finlandssvenska.” 
/ från översättningsrådet Janco Karlsson-Äijämöinen. 
”Hahahaa oha, de är så dårar (märkliga) i Sweden land, Såne alltid värst, den där formuleringen är ju värd per nobelpriset all kchans åt för dem självft kan rent proppa.” 

(Fann här om dagen (igår) på ett bara strövtåg en plättpanna för hela surnumerärt aderton många plättar steka åt gången, den var stor och så cmetern fylld med gammalt fett, verkligen inte helt lätt som en plätt alls, aldrig sett till maken (mage embonpoint) på större panna, stor den nästan som halva hällens kokplatta i Sylvihuset, och hängde idag upp densamma på stockväggen där i Sylvihusköket järniserat även om du aldrig skulle komma mer, passar så fint med hällen och med fina vita kalkstensmuren du gjorde. Symboliserar nu att även en lätt sak kan vara oordnärt tung (exkluderat bokpaketen från h;ström), men undrar vilken jätte till kvinna, amazon, sjömanskock eller soldatpojke, eller som Tapsa Rautavaaras ena dotter, eller karelskan Eila-täti med dottern Sinikka som kan ha hanterat sådan panna, behövde i varje fall inte gå till lyxgymmet om arbetade till sådana kockärl för sina maximala matlag, och är inte bara stor utan av tjockt kompakt gjutjärn med Högfors bruk som stämpel, samma som faktiskt hällen har och kanske denna ut infra av sammetsnässlas boplatsjärns: (XXX) men sedan väl när jag såg den upphängd började jag gråta när kallat dig för teflonEmma, och den gråten tänkte aldrig sluta, hela pannan tänkte bli sjunk S/S Stekpannan på störtfloden nerför. Fan vad jag är blötne.) (Repris som Tapsas döttrar och mera om dåren själv, hans allra amazoniska döttrar samt om Eila-täti och Sinikka i andra allra ena ”Största skarabéerboken”. Orkar ändå snart inte mera själv bära mig, fastän måste förstås.)