9/12 Mathias Jansson

Åter efter månader av tystnad gratulerar vi konstnären på dennes födelsedag med denna publicering.

Publiceringen kan inte vänta.

APress lyssnar efter fler steg i korridoren.

Vi läser också konstnärens essä om Ingenting i Tidningen Kulturen.

Nu läser ni.

Vad tycker du är språkets innersta väsen och gör du skillnad i uttryck genom alfabetiska skrifter och andra visuella ideogram när du skapar?

Franz Kafka skrev “Att rätt förstå en sak och samtidigt missuppfatta den utesluter inte helt vartannat!”. För mig är språket en överenskommelse som gör att vi kan kommunicera med varandra, men det behövs inte så mycket för att denna överenskommelse ska rubbas och det ska bli missförstånd. Men det är också det som gör språket intressant, levande och nyanserat. En dubbeltydighet i språket kan leda till att man sårar någon men det kan i andra sammanhang uppfattas som ett roligt skämt.

Språket är ett försök att beskriva verkligheten men eftersom språket är ett ganska ofullständigt verktyg för att beskriva abstrakta saker som känslor och idéer måste vi böja och bända på det för att försöka komma så nära som möjligt för att beskriva det vi ser eller tänker. I vår vardag är det egentligen inga problem. Det är som i Platons idévärld att alla vet vad en stol är, men ska du beskriva en specifik stol så måste du verkligen utnyttja språkets alla dimensioner för att få fram bilden av exakt den stol som du har sett. En grön pinnstol, ranglig, med flagnande färg, svarvade pinnar som bär upp ryggstödet och så vidare. Vill du däremot beskriva den känsla du fick när du såg stolen så blir det betydligt svårare då måste du uppfinna nya ord genom att skapa metaforer, symboler, talesätt, ja, helt enkelt poesi.

För mig är språket alltså ganska ofullständigt. Det är ett grovmaskigt filter som vi använder för att beskriva verkligheten. Men genom att lägga på flera olika lager av text ovanpå varandra tror jag att man kan komma närmare verkligheten genom att skapa oväntade associationer och bilder. När jag skriver “vanliga” dikter arbetar jag därför ofta med olika lager i texten och använder mig av meta-dikter, intertextualitet, citat, etcetera, för att försöka säga något mer än vad som rent konkret står i texten. Jag tror att de flesta poeter arbetar med bilder, eftersom poesi handlar mycket om det visuella och känslan, sådant som man inte alltid kan beskriva i vanlig prosa.

Det finns många exempel på konstnärer och författare som har försökt bryta ner språket för att skapa en ny grammatik och i det kunna komma åt det som finns bakom. Man försöker vända och vrida på språket så att nya nyanser faller ut, och skapa nya uttryck som kan beskriva en känsla eller en bild som ingen tidigare har lyckats fånga.

När jag däremot arbetar med visuella poetiska verk är det egentligen två saker som intresserar mig. Dels att undersöka hur man kan använda befintliga klassiska verk och göra om dem med hjälp av Webb 2.0 standard eller andra tekniker så att de får en ny kontext. Karin Boyes debutdiktsamling “Moln” (1922) har jag till exempel gjort om till moln. Moln är idag ett begrepp som används för att beskriva hur vi flyttar ut innehållet på våra hårddiskar till virtuella servermiljöer. Man tänker sig att all information i framtiden ska sväva omkring i cyberrymden på små lätta moln som man kan komma åt från vilken dator som helst. Idag associerar många också moln med begreppet tag-clouds, som man hittar på många bloggar. Tag-clouds är ett program som analyserar vilka ord man använder på sin blogg och gör ett moln av orden, där de som man använder mest frekvent blir större, molnet blir en slags statistik bild av ditt språk och dina intressen. Jag gjorde helt enkelt om alla Boyes dikter i samlingen till tag-clouds, dikterna blev visuella bilder, symboliska moln som visar vilka ord och ämnen som är viktigast i Boyes dikter. Sedan gillar jag dubbeltydigheten i ordet moln eftersom det har fått så många fler nyanser och tolkningar sedan Boyes tid.

Det andra som jag har ägnat mig inom visuell poesi är en slag arkeologisk utgrävning av befintlig visuell och konkret poesi. Ta mitt arbete med Åke Hodell – som stänkte svart bläck på dikter av Verner von Heidenstam så att vissa delar av dikten doldes – jag gjorde en variant där jag helt enkelt återställde och grävde fram texten bakom bläcket så att dikterna blev som i originalet, men bläcket finns fortfarande kvar i bakgrunden. Den nya dikten består nu av tre olika lager av litteratur, först Heidenstams dikt, sedan Hodells konkreta poesi och sedan min digitala rekonstruktion (Photoshop). Det finns tre historier, tre dikter med olika angreppssätt i samma verk vilket jag tycker är fascinerande.

Ett drömprojekt inom den arkeologiska ådran är Bengt Emil Johnsons fantastiska textmassa “Essäer om Bror Barsk och andra dikter”. Där Johnson har hamrat sig fram i texten på sin skrivmaskin lager över lager till en mångtydig abstrakt bilddikt. Jag önskar att jag hade haft tillgång till ett kraftfullt OCR-program, där jag kunde scanna in sidorna i en dator och alla tecken och ord kunde samlas i en databas och sedan återanvändas till nya poetiskt verk. Om man hade gjort “Essäer om Bror Barsk” idag skulle man kunna använda program som Flash så att dikten blev en 3D-rymd som man sedan kunde färdas runt i och läsa från olika håll.

Jag är också väldigt intresserad av dataspelens estetik och teknik och jag fascineras av konstnärer och poeter som skapar verk där texten fogas in virtuella dataspelsmiljöer eller när man gör poesi som är som ett dataspel. Jason Nelson är en favoritpoet med sina dataspelsdikter där man spelar sig fram i olika lager av text och bild.

Som svar på din fråga så skiljer jag mellan mina vanliga alfabetiska dikter och mina visuella. I mina alfabetiska dikter försöker jag berätta något genom att skapa visuella bilder i olika lager men själva dikten, typografin är inte visuell. När det gäller mina visuella dikter så är jag egentligen mest intresserad av tekniken bakom. Alltså hur man kan bygga vidare på befintliga verk, ofta konkret och visuell poesi, och använda moderna webbtjänster och tekniker för att få fram nya lager och visuella uttryck i textmassan.

Du talar om verklighet som något självklart, vad är verkligheten för dig?

När det gäller verkligheten är jag nog en naiv realist, för mig är verkligheten det som finns runt omkring mig, det jag ser, hör och känner. Jag går inte omkring och funderar på 'das Ding an Sich' hela dagarna. Sedan kan man naturligt problematisera det hela och försvinna ner i filosofin och religionens snåriga labyrinter, men det är ingenting som egentligen intresserar mig speciellt mycket. Visserligen är ”Matrix” en av mina favoritfilmer och där kan man ju verkligen diskutera begreppet verklighet på olika sätt, men jag tror inte vi sitter fast i någon dröm och att vi kan vakna eller nå ett högre medvetande genom yoga och få vetskap om någon transcendental eller metafysisk dimension bortom verkligheten. Det känns som en undanflykt för att orka ta i tur med problemen som vi har runt omkring oss i verkligheten. En fascinerande tanke, som fysiken pekar på, är väl att det mesta runt omkring oss består av tomrum, så verkligheten är kanske bara ett tomrum, så det bästa sättet att beskriva verkligheten är kanske att göra som John Cage, ingenting.

Tror du att detta tomrum, den möjlighet som ingenting genererar, är en del av ditt eget författarskap?

Jag tror att horror vacui, rädsla för tomheten, är en stark drivkraft för att skapa saker. Vi människor behöver hitta ett samband och skapa oss en mening även där det inte verkar finnas någon. Skrivandet börjar för mig alltid med ett tomt papper (rättare sagt skärm) som rymmer alla möjligheter, det är först när vi börjar beskriva saker och ting som vi begränsar oss. Man kan ha haft den mest underbara dröm eller fantasi men när man ska beskriva den med ord blir den ganska platt eftersom så många sinnesintryck försvinner. Ändå är skrivandet eller skapandet ett unikt medium för att försöka förmedla vad vi upplevt, känt och tänkt för någon annan människa. Skriva är också att skapa nedslagspunkter i historien, att göra avtryck och lämna något efter sig. Vi kan faktiskt ta del av vad människor kände och upplevde under antiken genom till exempel litteraturen. Det tycker jag är fantastiskt.

Sedan kan man väl tycka att rädslan för tomrummet i dagens samhälle tagit sig en väl manisk fas. Alla skriver och skapar saker, men jag har en känsla av att många gör det främst av narcissistiska skäl, för att bli uppmärksammad och sedd. Det blir ganska mycket yta eftersom vi hela tiden kräver nytt material så ingen hinner fördjupa sig. Det känns som om vi håller på att bygga en pseudoverklighet med alla dessa bilder, filmer och texter som vi lägger upp på nätet. Vi definierar oss som personer genom länkar, likes och “vänner”. Vi skapar oss en avatar, en virtuell identitet, som snarare är en ideal bild av hur vi vill att andra ska uppleva oss än hur vi egentligen är som människor.

I den kontexten känns det ibland ganska befriande att helt enkelt inte skapa något, utan att bara bejaka intenteten. Utsuddandets poesi skulle kunna vara framtidens nya ism. Att låta texten gradvis försvinna, suddas ut, raderas och slutgiltig helt upphöra, som motsats till den strida ström av texter som väller över oss. På så vi gillar jag konstnärer som undersöker intetheten som John Cage eller Yves Klein. Avsaknaden av ett konstverk kan bli en mycket starkare upplevelse än ett verkligt konstverk eftersom tomrummet, tystnaden och reflektionen är en stor brist i dagens samhälle. Tänk bara på ett strömavbrott, den tystnad som uppstår under några sekunder, den tycker jag är ganska befriande i vårt samhälle. Som författare måste man ibland kliva in i den tystnaden för att se vad som egentligen är viktigt i livet.

Vill du berätta något om de dikter vi publicerar här?

De utgår alla från figurdiktens höjdpunkt, det vill säga barocken. Den första dikten bygger på Laurentius Arrhenius gravdikt över Lars Törner (1694) utformad som ett timglas. Jag scannade in texten från originaldikten i ett OCR program, som översätter bild till text. Den nya tolkningen av texten monterades sedan in i ett samtida timglas.

Den andra dikten är en bröllopsdikt till Brigitta Steuch och Thomas från 1696 föreställande en bukett »Bröllopz-Blommor». Jag gjorde en QR-kod med länken till bilden av dikten som finns på nätet och klistrade sedan in originaldikten i QR-koden. Med till exempel sin mobil kan man scanna QR-koden och se originaldikten.

Den tredje dikten är också en barock bröllopsdikt till Johan Helin och Christina Flodina från 1698. Hela dikten har gjorts om till ett pussel med hjälp av en gratistjänst på nätet. Bitarna är väldigt små så pusslet är väldigt svårt (omöjligt?) att lösa. Visuellt påminner pusslet väldigt mycket om en konkret bilddikt.

Medan verk nummer fyra: Dikten består av en bild av ett pentagram där jag använt mig av tekniken steganography för att gömma en textfil med dikten ”Ambrosias kärl – en gotisk pastisch” i bilden. Genom att använda ett program som ”Hide in picture” eller liknande kan man ta fram den dolda filen som finns gömd i bilden. Man behöver naturligtvis också ett lösenord för att komma åt dikten, vilket är ”sator”. Sator är en referens till satorfyrkanten som har funnits sedan romartiden och som sägs innehålla ett hemligt meddelande på latin.

Det är intressant, tycker jag, att du använder dig av just barockens litteratur som har så många beröringspunkter med dagens litterära strömningar. Som om vi aldrig utvecklats alls. Är döden ett återkommande tema i dina texter? Jag tänker på timglaset, den tolkningsbara bilden som stilleben och pusslet vars betydelse endast är samma som sandkornens genom glasets nexus.

Nej, döden är inte mer närvarande än andra teman i mina texter, däremot gillar jag barockens tematik och svulstiga texter. Fast egentligen kommer intresset för den här typen av mörka bilder och texter från ett annat håll nämligen populärkulturen. Jag växte upp på 80-talet med hårdrock, skräckfilmer och Stephen King. Mycket av den symbolik man finner inom t ex hårdrocken hittar man också inom barocken som dödskallar, timglas, speglar och gravar. Men hårdrocken har snarare hämtat inspiration från skräckromantiken och den gotiska romanen än barocken. Barocken är ju lite mer stel, med sitt tänk på att du ska dö temat och sina sedelärande moraliska brasklappar, medan skräckromantiken mer är som: Visst ska du dö, men medan du lever kan du alltid passa på att kasta dig i in spännande äventyr och köttsliga orgier. Jag är ganska förtjust i gotisk litteratur och hårdrocksband som Cradle of Filth som textmässigt och visuellt använder sig av skräckromantikens och gotikens hela spektrum. Naturligtvis blir det alltid lite kitschigt och teatralt, men jag gillar leken med det mörka i människosjälen och symboliken i deras videos som ofta är kontrastfyllda och estetiska.

Men tillbaka till barocken och timglaset, så är det intressant att en symbol som under 1600-talet betydde att ditt liv håller på att rinna ut används i datorer för att beskriva att du måste vänta. Fast det är klart ibland känns det som om livet håller på att rinna iväg medan man väntar på att ett program ska starta. Men det är intressant och väldigt anakronistiskt att man använder en så gammal symbol i ny teknik. Nu har ju många datorer och program istället börjat använda olika varianter av en cirkel som snurrar runt och det känns ju mer positivt att det är ett kretslopp snarare än ett linjärt skeende som kommer att ta slut.

Under barocken använde man sig av många olika symboler, de flesta är väl bortglömda idag, som vad en mussla, en fjäder eller ett kort betyder osv, men många symboler lever kvar och de är därför tacksamma att använda i nya sammanhang som timglaset. Sedan var ju barocken en höjdpunkt när det gällde att skapa bilddikter, man var verkligen kreativa när dikten bildade en bild av vad dikten handlade om. När det gäller språket kan man bara beundra alla dessa metaforer, symboler, allitterationer, och texter som liksom är proppfyllda med bilder och dolda budskap för dem som förstår dem. På något plan försöker jag skriva barockdikter genom att få till den här rytmen med allitterationer och använda mig av många bilder på olika innehållsplan, referenser och associationer till andra litterära och konstnärliga källor. Innehållet i mina dikter är förstås mer samtida, det är inte så mycket tänk på att du ska dö, utan snarare tänk på att din hårddisk kan krascha. Man verkar aldrig komma ifrån de stora universella frågorna och ämnena.

Tror du, apropå din Hide in picture-dikt, att det skulle gå att genomföra detta, eller något likande konststycke med helt analoga medel? Annat än de salomiska – efter Kung Salomo – rut- och runnäten som satorkvadraten, bland andra, inneburit. Skulle du våga prova?

Det finns säkert många tekniker för att gömma text i analoga bilder och texter. Det har under många perioder i historien varit farligt att uttrycka vissa åsikter och idéer och därför har man velat gömma informationen för utomstående på olika sätt. I spionfilmer brukar till exempel en punkt i texten innehålla en mikropunkt med information. Men jag ser inte riktigt utmaningen i att arbeta analogt eftersom det redan har gjorts så mycket inom området. Jag är mer intresserad av att utforska hur man kan använda nya tekniker som finns tillgängliga på internet.

Det sägs att man för ett tag sedan kom på att Al Qaida hade använt sig av en liknande teknik, som jag använder för att gömma min dikt i en bild av ett pentagram, för att gömma hemlig information i digitala porrfilmer. Vem som helst kan idag använda sådan här teknik för att skapa svårforcerade koder eller gömma information för andra. Man behöver inte vara någon expert eller ha tillgång till avancerad datorkraft, utan program som PGP (Pretty Good Privacy) skapar till exempel krypterad e-post som är svår att knäcka även för de flesta säkerhetstjänster. Det som är skrämmande är att det idag finns ett stort behov hos vanliga medborgare att gömma digital information från snokande makthavare. Nu talar vi inte bara om diktaturer eller länder som censurerar sin medborgare utan även västerländska demokratier som inskränker medborgares integritet genom signalspaning och datalagring. Vi får väl hoppas att poeter och författare inte behöver kryptera eller gömma sina dikter och berättelser i porrfilmer för att kunna sprida dem till andra utan att makthavarna censurera dem.

/// Edit, 30/9-12:// Då denna B I L D inte håller rätt format för det användningsområde som den var tänkt för har vi nödtvingats till en alternativ lösning - AP tycker om alternativa läsningar - och den riktiga bilden går att skåda här:  http://www.janssonswebb.se/pentagram.gif på Mathias näthem. ///

Vi talade innan om förhållningssättet ”verklighet”, hur ser du på dess återspeglingar i litteraturen, i hur fiktionen och verkligheten sammanrörs till ett enda metafiktivt och dokumentärt citat? Eller hur vi i en del verk läser mer och mer om verket i sig – som vore det en självspeglande essä – än om vad en eventuell konstnär eller öppensinnad läsare skulle vilja ha som intention med verket?

I litteraturen kan ju allting hända, människor kan flyga, resa i tiden och så vidare, men paradoxalt nog så är litteraturen ändå väldigt konservativ i sin form. Det finns en hel del oskrivna regler hur en berättelse ska vara uppbyggd, det finns ett osynligt avtal med läsaren som man helst inte ska bryta. Man låter inte hjälten dö mitt i berättelsen, de älskade måste få varandra efter att ha gått igenom alla svåra prövningar, man ska inte bryta illusionen hos läsaren. De här reglerna och flera andra liknande intresserar mig och vad som händer när man börjar bryta och ändra på dem. Brecht skapade den episka teatern där han ville bryta illusionen i föreställningen så att åskådarna inte bara satt passiva och såg på föreställningen utan blev tvungna att börja reflektera och själv ta ställning, bli delaktiga i föreställningen. Det är också något som jag försöker göra i mina berättelser.

Metafiktion intresserar mig eftersom det handlar om att lyfta fram och synliggöra själva skrivprocessen och berättelsens olika plan. Vad händer när en huvudperson i en bok vänder sig direkt till läsaren och börjar ifrågasätta hans tolkning av karaktären och visar hur fördomsfull läsaren är i sin läsning. Till exempel att trots att karaktären har alla traditionella attribut för en skurk i en deckare, visar sig vara hjälten i berättelsen? Eller att karaktären börjar skriva om handlingen och går i polemik med författaren. Karaktären går tillbaka i berättelsen och rättar den allvetande författaren och säger att han fått allt om bakfoten och därför lurat läsaren att tro något som inte är sant, vilket i slutändan leder till att berättelsen får en ny och oväntad utgång. Att låta karaktärerna själva ta över berättelsen och bli författare tycker jag är intressant.

Ett annat område som intresserar mig är intertextualitet, det vill säga att man refererar till andra litterära verk. Litteraturen är som ett eget universum, men det är intressant att det är så vattentäta skott mellan berättelserna och böckerna. Jag menar inte springer Kurt Wallander och Annika Bengtzon på varandra på en konferens om rättspsykiatri? Trots att de är samtida och Sverige ett väldigt litet land så verkar varje bok vara en självständig värld. Därför är det intressant att låta karaktärer och berättelser gå in i varandra och se vad som händer när dessa olika världar kolliderar. Det är nu ganska vanligt med referenser till andra litterära verk genom citat och anspelningar i litteraturen. Det kan ju upplevas lite elitistiskt för att visa att man som författare är beläst men jag ser det snarare som ett sätt att föra en dialog med litteraturhistorien att bryta de här vattentäta skotten mellan berättelserna. I det verkliga livet refererar vi ju hela tiden till vad andra människor har gjort och sagt. Varför kan inte litterära karaktärer refererar till andra litterära karaktärers handlingar och ord? Jag menar de har ju egentligen mer gemensamt med varandra än verkligheten. De är karaktärer, fiktioner och inte riktiga personer, men svårigheten är det här osynliga avtalet som finns med läsaren. Författaren ska helst inte påminna läsaren om att det är fiktiva karaktärer utan läsaren ska leva i illusionen att det kan vara riktiga personer. Man ska inte bli påmind om att det egentligen är en fiktion man läser.

Metafiktionen inom litteraturen har ju en väldigt svag position idag. Däremot är den ganska stark inom filmen. Det finns en tradition från bland andra Monty Python att diskutera och ifrågasätta filmberättandet och referera till andra filmer. Jag tänker på filmer som Mel Brooks ”Spaceballs”, där man mitt i filmen börjar se på filmen ”Spaceballs” för att se vad som ska hända längre fram i filmen. Filmen ”Matrix” är på ett plan en metafiktion, där Neo kan förändra berättelsen genom att genomskåda att allt är en illusion. För att inte tala om alla dessa parodier som ”Scary Movie” som driver med skräckfilmernas alla klichéer. Filmen ”Stranger than fiction” är ett annat utmärkt exempel. Den typen av litteratur hittar man inte riktigt på marknaden. Det verkar som om litteraturen är mer konservativ än filmen när det kommer till metafiktion.

Du säger: Att låta karaktärerna själva ta över berättelsen och bli författare tycker jag är intressant. Menar du att det skulle vara liksom att de 'fiktiva' karaktärerna agerade läsare, i den mening som vi andra läsare läser och tolkar och i det skriver berättelsen utifrån våra egna associationer? Det slår mig att detta berör ett filosofiskt dilemma om makten, ansvaret och friheten – jag ska förklara – om vi själva har möjlighet att läsa i våra korta jordeliv, ändra berättelsens gång och till och med gå i, som du säger, polemik med författaren; den som är verkets tilltänkta gudomlighet. Är metafiktionen berättelsen om upproret mot Gud? En annan författare som jag förstått intresserar sig för en del av dessa dilemman är romanförfattaren Erik Granström – har du läst något av hans verk?

Jag återkommer till filmen ”Matrix” där just de här frågorna diskuteras. Har vi verkligen en fri vilja eller är allt redan inprogrammerat i våra liv? Om vi tar en berättelse så kan man ge illusion av att huvudkaraktären har en egen vilja och att han kan ändra i berättelsen, men alla vet ju att det är egentligen är författaren som skriver berättelsen. Hur är det då i våra egna liv? Har vi en fri vilja eller är allt redan förutbestämt? Tror man på Gud så är han ju en slags allvetande författare som kan skriva om och ändra våra liv och även ge sken av att vi har en fri vilja. Bibeln är ju på sätt och vis en form av metafiktion, för den handlar om hur Gud hela tiden blandar sig i berättelsen. Han bryter illusionen genom att skapa katastrofer, göra underverk och utsätta huvudpersonen för svåra prov. I skapelseberättelsen berättar Gud (författaren) hur han skapar den värld där själva handlingen kommer att utspelas. När Moses går upp på berget Sinai ger Gud honom de tio budorden, det vill säga det är som om en författare mitt i berättelsen skulle gå in och ge huvudkaraktären 10 nya regler som han måste följa i berättelsen. I Bibeln är Gud hela tiden närvarande precis som en författarens röst är närvarande i metafiktionen.

Tror man däremot på naturvetenskapen så måste man fundera på om det finns utrymme för slump i universum. Alla vet att en sten faller ner mot marken på grund av tyngdkraften. Stenen stannar aldrig två centimeter ovanför marken och blir svävande. Har man alla siffrorna i ekvationen kan man dessutom räkna ut exakt var stenen ska landa, vilken fart den har, hur den kommer att påverka omgivningen etcetera. Så teoretiskt om man visste alla delarna i ekvationen när universums bildades skulle man kunna räkna ut exakt vad som händer vid olika tidpunkter och då får man ett universum där allt redan är förutbestämt från början och där det inte finns någon fri vilja. Då är universum, livet och allting en bok som redan är skriven och tryckt och bara för oss att läsa.

Det metafiktionen gör är att den visar på de regler som finns inom litteraturen och att det bakom denna illusion finns en författare någon som bestämmer reglerna men som också kan ändra dem. Metafiktionen är ju på så vis en paradox, den allvetande författaren ifrågasätter sig själv och det han håller på att skriva. Jag ser metafiktion som ett sätt för författaren att skapa en diskussion om sitt eget skrivande och skapande för att i slutändan kunna tänja på litteraturens regler ytterligare och fortsätta utveckla berättandet.

Jag tycker mig dock skönja hur metanarrativen och den författande rösten mer och mer inkorporeras i litteraturen. Men visst är det väl så att filmen, som är ett av våra nyaste medium – och därmed mest öppen för nya strömningar – är, eller åtminstone har varit, mer radikal i sitt uttryck. Men det starkaste fortet för författarens möjlighet är kanske den interaktiva och multimodala texten. Sådant som jag kan tycka att du i din tur sysslar med. Avsändaren känns oftast mycket tydligare. Men det är kanske bara min egna upplevelse. Hur upplever du det?

Jag håller nog inte riktigt med om att filmen är ett speciellt nytt medium. Den har ju över hundra år på nacken och jag upplever inte heller att film är speciellt radikalt i sitt uttryck. De flesta filmer är ju precis som mycket annan kultur ganska strömlinjeformad. Men det har de senaste åren funnits en tendens inom filmen att arbeta med olika metaplan men det är ofta som en komisk effekt och inte alltid frågan om en djupare diskussion om författaren eller regissörens roll kontra berättelsen.

Däremot tror jag att nya medier och tekniker, som ännu inte har stagnerat i sitt uttryck och där åskådaren/läsaren ännu inte i lika hög grad förväntar sig en speciell form eller mall, att författaren där har större möjlighet att utveckla berättelsen och författarens roll.

Ibland brukar jag fundera på hur länge det kommer att dröja innan Nobelpriset i litteratur går till en icke-bokbunden författare. Litteratur är idag ett så brett begrepp det är inte bara böcker utan SMS-romaner, interaktiva berättelser, dataspel, hypertext och så vidare. Frågan är väl som alltid när man pratar om konst och alla de olika gränser som man så gärna sätter upp mellan litteratur, ljud, bild, om det egentligen är relevant? Många konstnärer gör ingen skillnad på vilket medium de arbetar med utan det är resultatet som är intressant och de väljer verktyg efter det. Det är inget nytt; det finns ju författare som arbetat med bilder, konstnärer som arbetat med musik och text och så vidare sedan långt tillbaka i historien. Men trots att gränserna i realiteten för länge sedan har luckrats upp så använder vi dem och befäster skillnaderna hela tiden när det gäller stipendier, program, utbildningar och så vidare. En konstnär har svårt att söka stipendier ur författarfonder om han arbetar med text, en författare kan inte söka konststipendier om han arbetar med bildtexter och så vidare. Det är ju synd för begreppet konst är ju så mycket starkare och djupare än det medium som man använder sig av.

Jag har ibland arbetat med bild och text och är intresserad av sambandet mellan dem två, men jag skulle aldrig kalla mig konstnär, utan snarare poet. Varför? En anledning är väl att det är språket som primärt alltid har intresserat mig mest och inte bilden, men å andra sidan är det visuella en stark inspirationskälla och många av mina dikter är visuella. Förr i tiden kunde en poet kalla en dikt för en tavla eller en scen, för att markera att man med ord målade upp en bild. Och vad är egentligen en bild? Är det bara något som vi ser med våra ögon eller är det också något vi formar i vår fantasi när vi läser eller lyssnar på musik? Är Kurt Schwitter poet genom sina dikter, musiker genom sina musikkompensationer, skådespelare genom sin performance eller bildkonstnär genom sina collage? Förmodligen är han allt men han lyfts ofta fram i historien som konstnär. Joseph Beuys är ett annat exempel. Han menade att allt kunde vara konst och arbetade också inom olika genrer. På Youtube finns en underbar popvideo “Die Sonne statt Reagan” från 1982 med Beuys som pop-stjärna.

Så det starkaste uttrycket som en författare eller konstnär kan välja beror helt enkelt på situationen och vad man vill uttrycka. Ibland är det kanske en högteknologisk apparat som kostar en miljon kronor att tillverka och som måste styras av experter och ibland räcker det med en teckning av en hund för att skapa konst som berör och upprör.