9/12 Mathias Jansson

Åter efter månader av tystnad gratulerar vi konstnären på dennes födelsedag med denna publicering.

Publiceringen kan inte vänta.

APress lyssnar efter fler steg i korridoren.

Vi läser också konstnärens essä om Ingenting i Tidningen Kulturen.

Nu läser ni.

Vad tycker du är språkets innersta väsen och gör du skillnad i uttryck genom alfabetiska skrifter och andra visuella ideogram när du skapar?

Franz Kafka skrev “Att rätt förstå en sak och samtidigt missuppfatta den utesluter inte helt vartannat!”. För mig är språket en överenskommelse som gör att vi kan kommunicera med varandra, men det behövs inte så mycket för att denna överenskommelse ska rubbas och det ska bli missförstånd. Men det är också det som gör språket intressant, levande och nyanserat. En dubbeltydighet i språket kan leda till att man sårar någon men det kan i andra sammanhang uppfattas som ett roligt skämt.

Språket är ett försök att beskriva verkligheten men eftersom språket är ett ganska ofullständigt verktyg för att beskriva abstrakta saker som känslor och idéer måste vi böja och bända på det för att försöka komma så nära som möjligt för att beskriva det vi ser eller tänker. I vår vardag är det egentligen inga problem. Det är som i Platons idévärld att alla vet vad en stol är, men ska du beskriva en specifik stol så måste du verkligen utnyttja språkets alla dimensioner för att få fram bilden av exakt den stol som du har sett. En grön pinnstol, ranglig, med flagnande färg, svarvade pinnar som bär upp ryggstödet och så vidare. Vill du däremot beskriva den känsla du fick när du såg stolen så blir det betydligt svårare då måste du uppfinna nya ord genom att skapa metaforer, symboler, talesätt, ja, helt enkelt poesi.

För mig är språket alltså ganska ofullständigt. Det är ett grovmaskigt filter som vi använder för att beskriva verkligheten. Men genom att lägga på flera olika lager av text ovanpå varandra tror jag att man kan komma närmare verkligheten genom att skapa oväntade associationer och bilder. När jag skriver “vanliga” dikter arbetar jag därför ofta med olika lager i texten och använder mig av meta-dikter, intertextualitet, citat, etcetera, för att försöka säga något mer än vad som rent konkret står i texten. Jag tror att de flesta poeter arbetar med bilder, eftersom poesi handlar mycket om det visuella och känslan, sådant som man inte alltid kan beskriva i vanlig prosa.

Det finns många exempel på konstnärer och författare som har försökt bryta ner språket för att skapa en ny grammatik och i det kunna komma åt det som finns bakom. Man försöker vända och vrida på språket så att nya nyanser faller ut, och skapa nya uttryck som kan beskriva en känsla eller en bild som ingen tidigare har lyckats fånga.

När jag däremot arbetar med visuella poetiska verk är det egentligen två saker som intresserar mig. Dels att undersöka hur man kan använda befintliga klassiska verk och göra om dem med hjälp av Webb 2.0 standard eller andra tekniker så att de får en ny kontext. Karin Boyes debutdiktsamling “Moln” (1922) har jag till exempel gjort om till moln. Moln är idag ett begrepp som används för att beskriva hur vi flyttar ut innehållet på våra hårddiskar till virtuella servermiljöer. Man tänker sig att all information i framtiden ska sväva omkring i cyberrymden på små lätta moln som man kan komma åt från vilken dator som helst. Idag associerar många också moln med begreppet tag-clouds, som man hittar på många bloggar. Tag-clouds är ett program som analyserar vilka ord man använder på sin blogg och gör ett moln av orden, där de som man använder mest frekvent blir större, molnet blir en slags statistik bild av ditt språk och dina intressen. Jag gjorde helt enkelt om alla Boyes dikter i samlingen till tag-clouds, dikterna blev visuella bilder, symboliska moln som visar vilka ord och ämnen som är viktigast i Boyes dikter. Sedan gillar jag dubbeltydigheten i ordet moln eftersom det har fått så många fler nyanser och tolkningar sedan Boyes tid.

Det andra som jag har ägnat mig inom visuell poesi är en slag arkeologisk utgrävning av befintlig visuell och konkret poesi. Ta mitt arbete med Åke Hodell – som stänkte svart bläck på dikter av Verner von Heidenstam så att vissa delar av dikten doldes – jag gjorde en variant där jag helt enkelt återställde och grävde fram texten bakom bläcket så att dikterna blev som i originalet, men bläcket finns fortfarande kvar i bakgrunden. Den nya dikten består nu av tre olika lager av litteratur, först Heidenstams dikt, sedan Hodells konkreta poesi och sedan min digitala rekonstruktion (Photoshop). Det finns tre historier, tre dikter med olika angreppssätt i samma verk vilket jag tycker är fascinerande.

Ett drömprojekt inom den arkeologiska ådran är Bengt Emil Johnsons fantastiska textmassa “Essäer om Bror Barsk och andra dikter”. Där Johnson har hamrat sig fram i texten på sin skrivmaskin lager över lager till en mångtydig abstrakt bilddikt. Jag önskar att jag hade haft tillgång till ett kraftfullt OCR-program, där jag kunde scanna in sidorna i en dator och alla tecken och ord kunde samlas i en databas och sedan återanvändas till nya poetiskt verk. Om man hade gjort “Essäer om Bror Barsk” idag skulle man kunna använda program som Flash så att dikten blev en 3D-rymd som man sedan kunde färdas runt i och läsa från olika håll.

Jag är också väldigt intresserad av dataspelens estetik och teknik och jag fascineras av konstnärer och poeter som skapar verk där texten fogas in virtuella dataspelsmiljöer eller när man gör poesi som är som ett dataspel. Jason Nelson är en favoritpoet med sina dataspelsdikter där man spelar sig fram i olika lager av text och bild.

Som svar på din fråga så skiljer jag mellan mina vanliga alfabetiska dikter och mina visuella. I mina alfabetiska dikter försöker jag berätta något genom att skapa visuella bilder i olika lager men själva dikten, typografin är inte visuell. När det gäller mina visuella dikter så är jag egentligen mest intresserad av tekniken bakom. Alltså hur man kan bygga vidare på befintliga verk, ofta konkret och visuell poesi, och använda moderna webbtjänster och tekniker för att få fram nya lager och visuella uttryck i textmassan.

Du talar om verklighet som något självklart, vad är verkligheten för dig?

När det gäller verkligheten är jag nog en naiv realist, för mig är verkligheten det som finns runt omkring mig, det jag ser, hör och känner. Jag går inte omkring och funderar på 'das Ding an Sich' hela dagarna. Sedan kan man naturligt problematisera det hela och försvinna ner i filosofin och religionens snåriga labyrinter, men det är ingenting som egentligen intresserar mig speciellt mycket. Visserligen är ”Matrix” en av mina favoritfilmer och där kan man ju verkligen diskutera begreppet verklighet på olika sätt, men jag tror inte vi sitter fast i någon dröm och att vi kan vakna eller nå ett högre medvetande genom yoga och få vetskap om någon transcendental eller metafysisk dimension bortom verkligheten. Det känns som en undanflykt för att orka ta i tur med problemen som vi har runt omkring oss i verkligheten. En fascinerande tanke, som fysiken pekar på, är väl att det mesta runt omkring oss består av tomrum, så verkligheten är kanske bara ett tomrum, så det bästa sättet att beskriva verkligheten är kanske att göra som John Cage, ingenting.

Tror du att detta tomrum, den möjlighet som ingenting genererar, är en del av ditt eget författarskap?

Jag tror att horror vacui, rädsla för tomheten, är en stark drivkraft för att skapa saker. Vi människor behöver hitta ett samband och skapa oss en mening även där det inte verkar finnas någon. Skrivandet börjar för mig alltid med ett tomt papper (rättare sagt skärm) som rymmer alla möjligheter, det är först när vi börjar beskriva saker och ting som vi begränsar oss. Man kan ha haft den mest underbara dröm eller fantasi men när man ska beskriva den med ord blir den ganska platt eftersom så många sinnesintryck försvinner. Ändå är skrivandet eller skapandet ett unikt medium för att försöka förmedla vad vi upplevt, känt och tänkt för någon annan människa. Skriva är också att skapa nedslagspunkter i historien, att göra avtryck och lämna något efter sig. Vi kan faktiskt ta del av vad människor kände och upplevde under antiken genom till exempel litteraturen. Det tycker jag är fantastiskt.

Sedan kan man väl tycka att rädslan för tomrummet i dagens samhälle tagit sig en väl manisk fas. Alla skriver och skapar saker, men jag har en känsla av att många gör det främst av narcissistiska skäl, för att bli uppmärksammad och sedd. Det blir ganska mycket yta eftersom vi hela tiden kräver nytt material så ingen hinner fördjupa sig. Det känns som om vi håller på att bygga en pseudoverklighet med alla dessa bilder, filmer och texter som vi lägger upp på nätet. Vi definierar oss som personer genom länkar, likes och “vänner”. Vi skapar oss en avatar, en virtuell identitet, som snarare är en ideal bild av hur vi vill att andra ska uppleva oss än hur vi egentligen är som människor.

I den kontexten känns det ibland ganska befriande att helt enkelt inte skapa något, utan att bara bejaka intenteten. Utsuddandets poesi skulle kunna vara framtidens nya ism. Att låta texten gradvis försvinna, suddas ut, raderas och slutgiltig helt upphöra, som motsats till den strida ström av texter som väller över oss. På så vi gillar jag konstnärer som undersöker intetheten som John Cage eller Yves Klein. Avsaknaden av ett konstverk kan bli en mycket starkare upplevelse än ett verkligt konstverk eftersom tomrummet, tystnaden och reflektionen är en stor brist i dagens samhälle. Tänk bara på ett strömavbrott, den tystnad som uppstår under några sekunder, den tycker jag är ganska befriande i vårt samhälle. Som författare måste man ibland kliva in i den tystnaden för att se vad som egentligen är viktigt i livet.

Vill du berätta något om de dikter vi publicerar här?

De utgår alla från figurdiktens höjdpunkt, det vill säga barocken. Den första dikten bygger på Laurentius Arrhenius gravdikt över Lars Törner (1694) utformad som ett timglas. Jag scannade in texten från originaldikten i ett OCR program, som översätter bild till text. Den nya tolkningen av texten monterades sedan in i ett samtida timglas.

Den andra dikten är en bröllopsdikt till Brigitta Steuch och Thomas från 1696 föreställande en bukett »Bröllopz-Blommor». Jag gjorde en QR-kod med länken till bilden av dikten som finns på nätet och klistrade sedan in originaldikten i QR-koden. Med till exempel sin mobil kan man scanna QR-koden och se originaldikten.

Den tredje dikten är också en barock bröllopsdikt till Johan Helin och Christina Flodina från 1698. Hela dikten har gjorts om till ett pussel med hjälp av en gratistjänst på nätet. Bitarna är väldigt små så pusslet är väldigt svårt (omöjligt?) att lösa. Visuellt påminner pusslet väldigt mycket om en konkret bilddikt.

Medan verk nummer fyra: Dikten består av en bild av ett pentagram där jag använt mig av tekniken steganography för att gömma en textfil med dikten ”Ambrosias kärl – en gotisk pastisch” i bilden. Genom att använda ett program som ”Hide in picture” eller liknande kan man ta fram den dolda filen som finns gömd i bilden. Man behöver naturligtvis också ett lösenord för att komma åt dikten, vilket är ”sator”. Sator är en referens till satorfyrkanten som har funnits sedan romartiden och som sägs innehålla ett hemligt meddelande på latin.

Det är intressant, tycker jag, att du använder dig av just barockens litteratur som har så många beröringspunkter med dagens litterära strömningar. Som om vi aldrig utvecklats alls. Är döden ett återkommande tema i dina texter? Jag tänker på timglaset, den tolkningsbara bilden som stilleben och pusslet vars betydelse endast är samma som sandkornens genom glasets nexus.

Nej, döden är inte mer närvarande än andra teman i mina texter, däremot gillar jag barockens tematik och svulstiga texter. Fast egentligen kommer intresset för den här typen av mörka bilder och texter från ett annat håll nämligen populärkulturen. Jag växte upp på 80-talet med hårdrock, skräckfilmer och Stephen King. Mycket av den symbolik man finner inom t ex hårdrocken hittar man också inom barocken som dödskallar, timglas, speglar och gravar. Men hårdrocken har snarare hämtat inspiration från skräckromantiken och den gotiska romanen än barocken. Barocken är ju lite mer stel, med sitt tänk på att du ska dö temat och sina sedelärande moraliska brasklappar, medan skräckromantiken mer är som: Visst ska du dö, men medan du lever kan du alltid passa på att kasta dig i in spännande äventyr och köttsliga orgier. Jag är ganska förtjust i gotisk litteratur och hårdrocksband som Cradle of Filth som textmässigt och visuellt använder sig av skräckromantikens och gotikens hela spektrum. Naturligtvis blir det alltid lite kitschigt och teatralt, men jag gillar leken med det mörka i människosjälen och symboliken i deras videos som ofta är kontrastfyllda och estetiska.

Men tillbaka till barocken och timglaset, så är det intressant att en symbol som under 1600-talet betydde att ditt liv håller på att rinna ut används i datorer för att beskriva att du måste vänta. Fast det är klart ibland känns det som om livet håller på att rinna iväg medan man väntar på att ett program ska starta. Men det är intressant och väldigt anakronistiskt att man använder en så gammal symbol i ny teknik. Nu har ju många datorer och program istället börjat använda olika varianter av en cirkel som snurrar runt och det känns ju mer positivt att det är ett kretslopp snarare än ett linjärt skeende som kommer att ta slut.

Under barocken använde man sig av många olika symboler, de flesta är väl bortglömda idag, som vad en mussla, en fjäder eller ett kort betyder osv, men många symboler lever kvar och de är därför tacksamma att använda i nya sammanhang som timglaset. Sedan var ju barocken en höjdpunkt när det gällde att skapa bilddikter, man var verkligen kreativa när dikten bildade en bild av vad dikten handlade om. När det gäller språket kan man bara beundra alla dessa metaforer, symboler, allitterationer, och texter som liksom är proppfyllda med bilder och dolda budskap för dem som förstår dem. På något plan försöker jag skriva barockdikter genom att få till den här rytmen med allitterationer och använda mig av många bilder på olika innehållsplan, referenser och associationer till andra litterära och konstnärliga källor. Innehållet i mina dikter är förstås mer samtida, det är inte så mycket tänk på att du ska dö, utan snarare tänk på att din hårddisk kan krascha. Man verkar aldrig komma ifrån de stora universella frågorna och ämnena.

Tror du, apropå din Hide in picture-dikt, att det skulle gå att genomföra detta, eller något likande konststycke med helt analoga medel? Annat än de salomiska – efter Kung Salomo – rut- och runnäten som satorkvadraten, bland andra, inneburit. Skulle du våga prova?

Det finns säkert många tekniker för att gömma text i analoga bilder och texter. Det har under många perioder i historien varit farligt att uttrycka vissa åsikter och idéer och därför har man velat gömma informationen för utomstående på olika sätt. I spionfilmer brukar till exempel en punkt i texten innehålla en mikropunkt med information. Men jag ser inte riktigt utmaningen i att arbeta analogt eftersom det redan har gjorts så mycket inom området. Jag är mer intresserad av att utforska hur man kan använda nya tekniker som finns tillgängliga på internet.

Det sägs att man för ett tag sedan kom på att Al Qaida hade använt sig av en liknande teknik, som jag använder för att gömma min dikt i en bild av ett pentagram, för att gömma hemlig information i digitala porrfilmer. Vem som helst kan idag använda sådan här teknik för att skapa svårforcerade koder eller gömma information för andra. Man behöver inte vara någon expert eller ha tillgång till avancerad datorkraft, utan program som PGP (Pretty Good Privacy) skapar till exempel krypterad e-post som är svår att knäcka även för de flesta säkerhetstjänster. Det som är skrämmande är att det idag finns ett stort behov hos vanliga medborgare att gömma digital information från snokande makthavare. Nu talar vi inte bara om diktaturer eller länder som censurerar sin medborgare utan även västerländska demokratier som inskränker medborgares integritet genom signalspaning och datalagring. Vi får väl hoppas att poeter och författare inte behöver kryptera eller gömma sina dikter och berättelser i porrfilmer för att kunna sprida dem till andra utan att makthavarna censurera dem.

/// Edit, 30/9-12:// Då denna B I L D inte håller rätt format för det användningsområde som den var tänkt för har vi nödtvingats till en alternativ lösning - AP tycker om alternativa läsningar - och den riktiga bilden går att skåda här:  http://www.janssonswebb.se/pentagram.gif på Mathias näthem. ///

Vi talade innan om förhållningssättet ”verklighet”, hur ser du på dess återspeglingar i litteraturen, i hur fiktionen och verkligheten sammanrörs till ett enda metafiktivt och dokumentärt citat? Eller hur vi i en del verk läser mer och mer om verket i sig – som vore det en självspeglande essä – än om vad en eventuell konstnär eller öppensinnad läsare skulle vilja ha som intention med verket?

I litteraturen kan ju allting hända, människor kan flyga, resa i tiden och så vidare, men paradoxalt nog så är litteraturen ändå väldigt konservativ i sin form. Det finns en hel del oskrivna regler hur en berättelse ska vara uppbyggd, det finns ett osynligt avtal med läsaren som man helst inte ska bryta. Man låter inte hjälten dö mitt i berättelsen, de älskade måste få varandra efter att ha gått igenom alla svåra prövningar, man ska inte bryta illusionen hos läsaren. De här reglerna och flera andra liknande intresserar mig och vad som händer när man börjar bryta och ändra på dem. Brecht skapade den episka teatern där han ville bryta illusionen i föreställningen så att åskådarna inte bara satt passiva och såg på föreställningen utan blev tvungna att börja reflektera och själv ta ställning, bli delaktiga i föreställningen. Det är också något som jag försöker göra i mina berättelser.

Metafiktion intresserar mig eftersom det handlar om att lyfta fram och synliggöra själva skrivprocessen och berättelsens olika plan. Vad händer när en huvudperson i en bok vänder sig direkt till läsaren och börjar ifrågasätta hans tolkning av karaktären och visar hur fördomsfull läsaren är i sin läsning. Till exempel att trots att karaktären har alla traditionella attribut för en skurk i en deckare, visar sig vara hjälten i berättelsen? Eller att karaktären börjar skriva om handlingen och går i polemik med författaren. Karaktären går tillbaka i berättelsen och rättar den allvetande författaren och säger att han fått allt om bakfoten och därför lurat läsaren att tro något som inte är sant, vilket i slutändan leder till att berättelsen får en ny och oväntad utgång. Att låta karaktärerna själva ta över berättelsen och bli författare tycker jag är intressant.

Ett annat område som intresserar mig är intertextualitet, det vill säga att man refererar till andra litterära verk. Litteraturen är som ett eget universum, men det är intressant att det är så vattentäta skott mellan berättelserna och böckerna. Jag menar inte springer Kurt Wallander och Annika Bengtzon på varandra på en konferens om rättspsykiatri? Trots att de är samtida och Sverige ett väldigt litet land så verkar varje bok vara en självständig värld. Därför är det intressant att låta karaktärer och berättelser gå in i varandra och se vad som händer när dessa olika världar kolliderar. Det är nu ganska vanligt med referenser till andra litterära verk genom citat och anspelningar i litteraturen. Det kan ju upplevas lite elitistiskt för att visa att man som författare är beläst men jag ser det snarare som ett sätt att föra en dialog med litteraturhistorien att bryta de här vattentäta skotten mellan berättelserna. I det verkliga livet refererar vi ju hela tiden till vad andra människor har gjort och sagt. Varför kan inte litterära karaktärer refererar till andra litterära karaktärers handlingar och ord? Jag menar de har ju egentligen mer gemensamt med varandra än verkligheten. De är karaktärer, fiktioner och inte riktiga personer, men svårigheten är det här osynliga avtalet som finns med läsaren. Författaren ska helst inte påminna läsaren om att det är fiktiva karaktärer utan läsaren ska leva i illusionen att det kan vara riktiga personer. Man ska inte bli påmind om att det egentligen är en fiktion man läser.

Metafiktionen inom litteraturen har ju en väldigt svag position idag. Däremot är den ganska stark inom filmen. Det finns en tradition från bland andra Monty Python att diskutera och ifrågasätta filmberättandet och referera till andra filmer. Jag tänker på filmer som Mel Brooks ”Spaceballs”, där man mitt i filmen börjar se på filmen ”Spaceballs” för att se vad som ska hända längre fram i filmen. Filmen ”Matrix” är på ett plan en metafiktion, där Neo kan förändra berättelsen genom att genomskåda att allt är en illusion. För att inte tala om alla dessa parodier som ”Scary Movie” som driver med skräckfilmernas alla klichéer. Filmen ”Stranger than fiction” är ett annat utmärkt exempel. Den typen av litteratur hittar man inte riktigt på marknaden. Det verkar som om litteraturen är mer konservativ än filmen när det kommer till metafiktion.

Du säger: Att låta karaktärerna själva ta över berättelsen och bli författare tycker jag är intressant. Menar du att det skulle vara liksom att de 'fiktiva' karaktärerna agerade läsare, i den mening som vi andra läsare läser och tolkar och i det skriver berättelsen utifrån våra egna associationer? Det slår mig att detta berör ett filosofiskt dilemma om makten, ansvaret och friheten – jag ska förklara – om vi själva har möjlighet att läsa i våra korta jordeliv, ändra berättelsens gång och till och med gå i, som du säger, polemik med författaren; den som är verkets tilltänkta gudomlighet. Är metafiktionen berättelsen om upproret mot Gud? En annan författare som jag förstått intresserar sig för en del av dessa dilemman är romanförfattaren Erik Granström – har du läst något av hans verk?

Jag återkommer till filmen ”Matrix” där just de här frågorna diskuteras. Har vi verkligen en fri vilja eller är allt redan inprogrammerat i våra liv? Om vi tar en berättelse så kan man ge illusion av att huvudkaraktären har en egen vilja och att han kan ändra i berättelsen, men alla vet ju att det är egentligen är författaren som skriver berättelsen. Hur är det då i våra egna liv? Har vi en fri vilja eller är allt redan förutbestämt? Tror man på Gud så är han ju en slags allvetande författare som kan skriva om och ändra våra liv och även ge sken av att vi har en fri vilja. Bibeln är ju på sätt och vis en form av metafiktion, för den handlar om hur Gud hela tiden blandar sig i berättelsen. Han bryter illusionen genom att skapa katastrofer, göra underverk och utsätta huvudpersonen för svåra prov. I skapelseberättelsen berättar Gud (författaren) hur han skapar den värld där själva handlingen kommer att utspelas. När Moses går upp på berget Sinai ger Gud honom de tio budorden, det vill säga det är som om en författare mitt i berättelsen skulle gå in och ge huvudkaraktären 10 nya regler som han måste följa i berättelsen. I Bibeln är Gud hela tiden närvarande precis som en författarens röst är närvarande i metafiktionen.

Tror man däremot på naturvetenskapen så måste man fundera på om det finns utrymme för slump i universum. Alla vet att en sten faller ner mot marken på grund av tyngdkraften. Stenen stannar aldrig två centimeter ovanför marken och blir svävande. Har man alla siffrorna i ekvationen kan man dessutom räkna ut exakt var stenen ska landa, vilken fart den har, hur den kommer att påverka omgivningen etcetera. Så teoretiskt om man visste alla delarna i ekvationen när universums bildades skulle man kunna räkna ut exakt vad som händer vid olika tidpunkter och då får man ett universum där allt redan är förutbestämt från början och där det inte finns någon fri vilja. Då är universum, livet och allting en bok som redan är skriven och tryckt och bara för oss att läsa.

Det metafiktionen gör är att den visar på de regler som finns inom litteraturen och att det bakom denna illusion finns en författare någon som bestämmer reglerna men som också kan ändra dem. Metafiktionen är ju på så vis en paradox, den allvetande författaren ifrågasätter sig själv och det han håller på att skriva. Jag ser metafiktion som ett sätt för författaren att skapa en diskussion om sitt eget skrivande och skapande för att i slutändan kunna tänja på litteraturens regler ytterligare och fortsätta utveckla berättandet.

Jag tycker mig dock skönja hur metanarrativen och den författande rösten mer och mer inkorporeras i litteraturen. Men visst är det väl så att filmen, som är ett av våra nyaste medium – och därmed mest öppen för nya strömningar – är, eller åtminstone har varit, mer radikal i sitt uttryck. Men det starkaste fortet för författarens möjlighet är kanske den interaktiva och multimodala texten. Sådant som jag kan tycka att du i din tur sysslar med. Avsändaren känns oftast mycket tydligare. Men det är kanske bara min egna upplevelse. Hur upplever du det?

Jag håller nog inte riktigt med om att filmen är ett speciellt nytt medium. Den har ju över hundra år på nacken och jag upplever inte heller att film är speciellt radikalt i sitt uttryck. De flesta filmer är ju precis som mycket annan kultur ganska strömlinjeformad. Men det har de senaste åren funnits en tendens inom filmen att arbeta med olika metaplan men det är ofta som en komisk effekt och inte alltid frågan om en djupare diskussion om författaren eller regissörens roll kontra berättelsen.

Däremot tror jag att nya medier och tekniker, som ännu inte har stagnerat i sitt uttryck och där åskådaren/läsaren ännu inte i lika hög grad förväntar sig en speciell form eller mall, att författaren där har större möjlighet att utveckla berättelsen och författarens roll.

Ibland brukar jag fundera på hur länge det kommer att dröja innan Nobelpriset i litteratur går till en icke-bokbunden författare. Litteratur är idag ett så brett begrepp det är inte bara böcker utan SMS-romaner, interaktiva berättelser, dataspel, hypertext och så vidare. Frågan är väl som alltid när man pratar om konst och alla de olika gränser som man så gärna sätter upp mellan litteratur, ljud, bild, om det egentligen är relevant? Många konstnärer gör ingen skillnad på vilket medium de arbetar med utan det är resultatet som är intressant och de väljer verktyg efter det. Det är inget nytt; det finns ju författare som arbetat med bilder, konstnärer som arbetat med musik och text och så vidare sedan långt tillbaka i historien. Men trots att gränserna i realiteten för länge sedan har luckrats upp så använder vi dem och befäster skillnaderna hela tiden när det gäller stipendier, program, utbildningar och så vidare. En konstnär har svårt att söka stipendier ur författarfonder om han arbetar med text, en författare kan inte söka konststipendier om han arbetar med bildtexter och så vidare. Det är ju synd för begreppet konst är ju så mycket starkare och djupare än det medium som man använder sig av.

Jag har ibland arbetat med bild och text och är intresserad av sambandet mellan dem två, men jag skulle aldrig kalla mig konstnär, utan snarare poet. Varför? En anledning är väl att det är språket som primärt alltid har intresserat mig mest och inte bilden, men å andra sidan är det visuella en stark inspirationskälla och många av mina dikter är visuella. Förr i tiden kunde en poet kalla en dikt för en tavla eller en scen, för att markera att man med ord målade upp en bild. Och vad är egentligen en bild? Är det bara något som vi ser med våra ögon eller är det också något vi formar i vår fantasi när vi läser eller lyssnar på musik? Är Kurt Schwitter poet genom sina dikter, musiker genom sina musikkompensationer, skådespelare genom sin performance eller bildkonstnär genom sina collage? Förmodligen är han allt men han lyfts ofta fram i historien som konstnär. Joseph Beuys är ett annat exempel. Han menade att allt kunde vara konst och arbetade också inom olika genrer. På Youtube finns en underbar popvideo “Die Sonne statt Reagan” från 1982 med Beuys som pop-stjärna.

Så det starkaste uttrycket som en författare eller konstnär kan välja beror helt enkelt på situationen och vad man vill uttrycka. Ibland är det kanske en högteknologisk apparat som kostar en miljon kronor att tillverka och som måste styras av experter och ibland räcker det med en teckning av en hund för att skapa konst som berör och upprör.

Stefan Hammarén - 4/11

Redaktionen tröttnade på att vänta på uppfyllandet från andra och tog saken i egen ficka.

Vi dränker oss i en sak i taget.

Varken Ny Tid eller H:Ströms förlag har haft tid att besvara våra frågor innan pressläggning.

Bildbevisen är tillhandahållna av författaren som de porträtterar.

Du har ju varit aktiv som författare sedan 1986. Hur tycker du att dina läromedel, exempelvis böckerna om statskunskap; boken som beskriver organisationsteorier om former i sju kategorier eller boken om sociologi – som i en publicerad kandidatuppsats nedvärderas på grund av dina enligt författaren ”surrealistiska prosaböcker” – står sig gentemot dina skönlitterära verk?

kan ju inte ljuga, men förtränger vanligtvis de där läroböckerna, dåliga, inte alls tuffa. Egentligen var jag inte så aktiv sedan -86, skrev böckerna i skov, snbbat, typ på sommarlovet, och som biprodukter, eg. var det mest bara hopkok, plagiat, urdåliga, och dessutom blev några av dem språkligt redigerade på förlagen fastän jag skrev ganska normalt och stelt (fastän sista lärobokens sista kapitel, där kan man lite börjar skönja något avvikande, något tuffare), men jag tror att dessa ändå hade en viss betydelse, då det var enda jag kunde skriva dåtid, fastän en poäng att jag ville skriva, ville bli författare, och jag lärde mig dels skriva, såg satsbildning, började gilla satsbildning.

Förlagsredaktören / förläggaren Valter Unefäldt kom till Helsingfors för att prata om redigeringen av boken, och jag tyckte det såg så imponerande ut när han där på plats började skriva om mina meningar, han på något sätt snusade fram till otypmpligheter och fick dem på något sätt genast omvänt rätt utan att ändra på alltför mycket, sa jag att var imponerande, för sättet var fint som han gjorde det på, och han sa att han skrivit mycket och är bror med Gösta Unefäldt (vilket då märkligt nog skulle vara en merit). På något sätt lärde jag den dagen satsbildning på ett annat sätt än jag kunde, fastän han senare varnade mig att aldrig släppa ett manus som inte först är språkgranskat, fastän i själva verket vill ingen redaktör i världen mera språkgranska mina romanmanus eftersom ju omöjligt, och skulle inte ens få för den delen. Men så en dag senare vaknade jag en lördag, höstdag 1998, då bestämde jag, att tar steget ut, börjar på en roman, att nu gör jag det. Dagen innan, eller veckan innan, eller månaden innan, eller året innan hade jag inte haft en aning om att börjar snart med en roman, jag bara bestämde den där lördagen, och efter det har jag varit aktiv författare på heltid och på otid, och i 15 månader efter den där lördagen skrev jag varje dag mellan 8 och 16 timmar i dygnet, tog ju lång tid först att bara skriva fram min nya stil. Så på den vägen, ifall man inte börjar från barnsben, då blir historien lite annan, för skrev lite roman som barn också.

Vad har hänt med dig sedan du begärde av Ny Tid att de inte skulle 'drunkna i sin text'? Vilket de säkert har gjort, jag frågar dig.

absolut ingenting. Den sommaren väntade jag redan att förlaget skulle ge ut de där syndflodslegenderna, trilologien, och de har lovat varje år, än har då bara en bok kommit av tre, och inget hände heller med den. Allt står stilla. Och den sommaren uppenbarade sig Emma, en musa som figurerar i några diktböcker, men hon försvann snart och vägrat säga mer och vägrat stöda mig. Och Ny tid vägrar numera, året efter att ha något med mig att göra, refuserar allt med att aldrig svara på något. De blev sura för att jag hade beställt recensionsexemplar och uppgivit att skriver för Ny tid, och hade inte mandat från dem, blev de bara galna. Eller av någon annan hemlig oförklarad orsak. Öh. De drunknade formligen, men av något vansinne. De tog också senare bort hedersprenumerationen de givit åt mig.

Skulle du vilja berätta lite om den här texten vi presenterar utdrag ur. Någon om det märkliga pappret du ritat på och om denna musa-Emmia som förekommer i några av dina skrifter och en ihop har ni också gjort. Den känns så direkt riktad gentemot – ett tänkt – henne.

ja texterna till Emma, den jag också bifogade, skrevs för några år sedan, jag flippade bara helt ut då, besatta att skriva till henne, blev gaggig, kärlekssjuk, försummade mitt litterära, skrev med hjärta fastän lät stel och konstlad i något monumentresande för henne, eftersom var yrkesskadad författare i grunden, och nerskjuten av Emma, vacklade jag i kombinationen, ville visa att jag är författaren, skriva en kärlek hon inte kunde fatta hur än, hade kvar det ändå i mig som riktigt, men skrev om ämnen jag inte kan ändå, kärleken, oavsett jag hade det mycket starkt till henne, och har. Flera år av mitt författarskap blev vid det, och gick på sitt sätt förlorat fruktlöst eftersom kärlek aldrig blir stort i litteraturen som de mörka och rena sidorna, samtidigt som jag inte vann hennes hjärta heller, förlorade henne helt. Nog en stor del av det materialet väntar ännu som sagt på sin publicering i sinom tid, går inte att köra ut det för fort, snarare jättelångsamt. Nu är jag åter riktig författare men trög, också hunnit torpedera min nya framgång och mitt senvunna koncept. Skriver förresten bara sällan nu in Emma i texterna, jag nyktras till liv, men saknar också tiden jag ansatte henne i text. Glad att aldrig blev bitter och skrev hemsk text, som det finns t.ex. i första böckerna om en flicka.

Du vann nyligen ett poesipris – Avsikters. Vill du berätta om det?

ingen märklig affär, var förstås kul att fick priset, förväntade inte och det var många som deltog, så stor gallring. Jag blev tipsad om att skicka in, så gjorde det i skapandets svaghetstecken. för eg. borde man aldrig delta, utan håll helt syvnackat på sin konstnärliga integritet, så pass att aldrig låta en juru sätta sig över en om vad som dög, eller i regel inte alls dög. Då måste man spela glad för att man dög, respektive snopen om inte vore fått. Jag kan inte säga hur det kommer sig att det vann, men jag minns när skrev de där små dikterna bland en massa andra texter, dessa tre i sin kanske som jag då tyckte smått finurliga mutation. Det var under en besatt tid jag gjorde dem, besatt av min musa som avståndade mig, bortförklarat mig på allt sätt, ansatte jag henne frenetiskt med text som hon aldrig reagerade på. Dikterna vann långt senare, men vet inte om musan någonsin märkte det någonsin. Glömmer tillfället aldrig, eller dem, eller henne, men jag var i någon dåtida process som det alltjämt är svårt att se tillbaka på. Svårt att säga vad för spår denna tid la för min litteratur och i mitt skapande, det mesta från då är ännu i väntan på publiceringar, flera böcker exempelvis.

Hur upplever du att det är att vara minoritetsspråksförfattare i dagens Finland? Och hur ser du själv på din eventuella nationalitet? Är du Östsvensk?

jättekluvet. Jag är helt utestängd från majoritetsspråkets författarskap, allt därom vad det kan innebära att skriva sig känd eller skriva sig fram till något, hamna någonstans, få läsare på ett sitt lands hörsammade språk. Så hamnar söka min majoritetsspråksarena i Sverige, ändå på distans mycket svårt, och Sverige är också en mycket liten plattform för en udda författare, jag skulle ju behöva Ämnerika, eller spanska språket. Jag är också rätt förträngd som minoritetsspråksförfattare, får inte alls broderskapets skrymsle, vidkänns knappt alls i Finland ens på svenska, får ju inga jävla recensioner, eller en per bok, vad är det för horribelt? nästan systematisk förföljelse, förträngning värre än vad, ingen uppmärksamhet här, knappt någonting, nonexistens, så hur då förhålla sig? Finlandssvenskarna borde vara stolta som fan över en författare som jag, något liknande har de aldrig kunnat oppvisa, aldrig någon som gjort lika genuin litteratur, inte ens Runeberg gjorde bråkdelen av det jag gjort i skicklighet, akt och mening, istället förtränger de mitt nära totalt, mer för varje år och bok. Är det bara hybris hos mig, aldrig. När jag samtidigt gör en jättetjänst för den finlandssvenska litteraturen, visar i Sverige ett exempel på stark experimentell ådra från öst, som visar alternativet så tydligt, en metalitteratur, blir ju den osagda ambassadören fastän helt utan sanktionerande, den säregnaste rösten vill tystas. Men vad är mitt romanspråk, på ett sätt ändå oundvikligt just svenska, och att samtidigt komma bort från det, och bortförklaras, vill man ju också än mer det försvinna i språket självt, samtidigt hållas vid det. Nyligen, snarast ganska nyligen, funderade jag på om jag skall vara stött, en litteraturvetarkompis och jättebra novellist listade på något sätt några moderna svenska författare som han ansåg ge hopp för den moderna litteraturen, eller jo, sa väl rent av att det inte fanns sådana alls, så var det, för han är ibland lite extrem och framstående i litteraturmedvetenhet men har alltid fog för sina poänger, och har en bredd för att säga saker, kände jag mig då eventuellt lite stött eftersom han tidigare berömt mig, förfrågade jag resolut om han inte mer hade något över för mitt, svarade han lika förutsättningslöst, närmast förnärmad i sin tur över mitt dumma inflik och tvivelsförundran, ty han såg mig inte i första hand som en svensk författare, än mindre som finlanssvensk, eller östsvensk, utan en internationell, vilket jag tyckte lät riktigt fint trots detta minivärldsspråk som jag måste ty mig till, han menade att språket blev något annat när det gjordes till ett eget, fastän om då på en slags svenska eftersom ingen som inte kan svenska kan läsa mig, eller så kan de verkligen läsa mig ändå lika bra som de som kan svenska, i längsta hand, på ett dada sätt, eller så var det allt en bibetydelse vad som blev innehållet, fastän innehåll är viktigt, då skrift som skrift, skillnaden hur tufft man ville skriva, eller hur det skall förklaras, vet inte riktigt, bara att svenskan är problematisk. Gladde mig hur helst eftersom svenskans problem som romanspråk är uppenbart, dömt för att helt förklyschas, och har en inbyggd stelhet, nästan ingen lyckas skriva en svenska som håller världsförfattarnas standard, tror inte det är bristen på ämnen, absolut inte, tror inte heller det är brist på författarerfarenhet, eller brist på författare, utan på just svenskan, sin åldrighet, och modern svenska har för snabbt blivit modern, så det klingar inte ändå till hög växelnivå. Här är finlandssvenskan än mer problematiskt, den har halkat efter, förblivit stel, klyschig, en stelhet somliga gillar, uppskattar, men den får inte upp nivåen ändå, blir muminfierad istället, därav relikspråk, inte världsklass hur man än vänder sig. Jag har kämpat mot klyschbildningen i varje min rad, men lyckas inte komma ur det, får istället börja dadaisera och göra lek, eller bli teknisk, omständlig, försöka göra språk, men har ändå för mycket av svenskarvet, finlandssvenskan i det. Så han kompisen har lite fel ändå om mig, eller mycket, men det tröstade mig ändå, hamnat åtminstone i fåran någonstans emellan. Nog som vi har ingen chans heller som finska författare, du är jättebra på finska, men tror problemet är för emotsatt med finskan, den muterat sig för, är för slingeraktig, ändelsefrälst, den är för mycket språk i sig, för att vara vår lösning. På engelska lyckas många, å andra sidan misslyckas nästan alla på engelska, den är möjligheternas, och de möjliga misslyckandens språk. Franska, spanska är de bästa romanspråken tror jag. Men jag vet inte. Du är dock fantastiskt språckunnig

Vad vill du säga om ”syndflodslegenderna, trilologien” som H:ström ger ut, som jag:et uppfattar som en slags härskartrilogi – en från undertiden/undertexten skriven barndom med allt – vill du ge oss en ingång, eller vill du ge de som inte klarar av att se texten i sin kompakthet som utlysta delar av något vidare: något att fästa blicken på; en ingång; eller omfattar det textuella allt i lika delar och ingången måste förbli läsarens egna_egna? 

Om han nu ger ut dem, ser då verkligen inga som helst tecken förutom första boken. Vet inte vad som kan avses med härskartrilogi, behärska och tygla språket i dem, eller förklara idogt för läsaren sin mening och ens undergång, eliminera sig i text kombinerat med livsgnista (bl.a. barndom). Allt går under, kanskeé enbart Emma och en handfull galningar överlever den märkliga syndafloden följt. I första boken som heter Största, alternerar det med evighetsteman ur grekiska mytologien, med barndomsbetraktelser parat med en evigt urinerande romanperson, för första gången inte jag eller i jag-form, fastän han ser tillbaka på min barndom som vore varit hans, och temaskiftningarna blir alltmer diffusa efter hand som han blir virrig, och när han urinerar alltmera kontinuerligt ihållande, kommer även problemen, flanörer, agenter dras ditåt, han i ett skyltfönster, och omgivningen varierar revy, slutligen kan han kanske inte mer, en märklig anordning börjar utlösa sig när det torkar, grym explosion, syndaflod sedan. I följande bok, som heter Tredje, är det tiden straxt efter och innan syndafloden och lite av utkanter till den, och frågan om vem som kan överleva, vilka dårar blir favoriserade och personifierade. I sista boken, som heter Första, är det atomvintertid, och en tid efter, med vilka som har överlevt och ändå inte kan överleva i det allt ytterligare förträngda, samsas med skalbaggarna, och de är i en historieförvanskning, andra världskriget levs ut på nytt i en annan åtgång, dåren Mannerheim är härskare och förlöjligas av en hop försöksförfattare som gör upp med tillvaron. Etc. O.s.v. M.m. För sedan finns lite annat smått och gott av utlägg, och med S:t hammarénskt varumärke. Det är mina bästa verk, överträffat mig själv.

Vad är språk?

i yttersta mening det man gör roman på, det mest dekadenta som språk är till för, så verklighetsförflackad mening därom, så långt från jägarens läten att mätta sig för bröstet och sin ton med i försaklig tystnad, språket började i minimalistisk mening, romanen är språkets svulst och barockaktighet, det är inget urskrik i romanen (eftersom skriftlig är den det långsökta, den borttappade meningen från människan, som inte knappt mera är människa utan någon produkt av människa och något sammanhang som inte är natur och inte är något annat än sammanslutet i ordningar som behöver språk som ändå skall vara gångbart), det är antihemgemoniens bevis. Ändå ett grundläggande läte, avläte alltjämt, och romanen det frenetiskt vilse.

Är all text så hård och frånstötande att man inte kommer in i den?

man kommer in i all, är jag säker på. Även mask och bagg kommer även i nästan det hårdaste virket, fastän masken och knappt baggen heller är allt annat än hård själv. Bara att finna sättet.

Behärskar du fler språk än den finska svenskan? Skulle du kunna se dina verk i översättning och tror du att någon skulle våga sig på det?

icke fler, om ens dem. I början var det min mening att inte kunna se dem översatta, men eftersom ingen ville, och ingen vågade så svängde jag, att vill, och förlaget som skulle sköta om att de finner någon fastän kom ingen vart därom, och en anlitad agent som skulle göra det fastän han var helt tafatt och åstadkom intet, visste väl inte utomlands vad han skulle prata om fastän fick en perfekt rysk provöversättning t.o.med; och dessvärre jag har inte ens själv i Finland, Norge, Danmark lyckats trots att något hemligt förlag försökt få dem en gång (men det finska fick av någon anledning inte ens provexemplar, fråga inte mig varför) och ett annat finskt läste kanske men förstod inget, svarade bara tack för intressanta böcker som vi inte finner mening att översätta, luspudlar som inte ens läste. Till nordiska språk går de nog att översätta någorlunda lätt faktiskt, och finns ju goda översättare, och ev. till andra är det möjligt, bara översättaren är rätt kvinna och är dåre. Men de blir nog aldrig översatta. Översättare är för lata, vill inte utmana det omöjliga. Fastän du kan ju nämna om dem och mig för din franska förläggare förståsch.

Vad tycker du skiljer poesin från prosan? Kan språk existera i poesin, eller är det förbehållet prosan?

enligt mig på möjligheten, med prosa, framför allt prosalyriken kan man göra fantastiskt bra saker och krävande texter, där finns ett utmaningarnas fält, som litteratur, och med vad du vill säga, och kan alltid säga mer, där finns rum lek, där finns det man kan frossa sig över, och utmejsla, hålla på, gå på, poesien däremot så minimalistisk till sin natur, det blir onaturlig lek, lyxlek, hålla på och leka tid och otid och ändå aldrig få mera, i prosa kan man fara vidare som en präriebrand, poesien släcker, brinner inte, man skall i den vara så onödigt precis precis till form, har inga rader på sig, paketera in världen, istället som i prosa breda ut världen, i lyrik och poesi vänder man sig in, i prosa ut även om man &:så i prosa kan skriva inåtvänt och bädda för missförstånd, fastän blir konceptet ändå på något sätt att vika ut det hela. Det är just det att språk knappt kan existera i poesin. Det är långt förbehållet prosan faktiskt, helt väsenskilt, om man nu säger det som så. Så som jag ser på saken. Men det är den svulstiga prosan som är bra, där språket blir mer än berättandets ekonomi, något självt, som får generera och ta eget utrymme, ger mer åt läsaren än läsaren begär, ger mer än författaren självt kunnat eftersom språket tagit över till den del. Vanligt snorstedts- och bonniersromanspråk är däremot knappt språk, istället, tja vad skall man säga, rak sträcka istället för underdånigt landskap, man ser inte språket annat än rak stil som är renodlad, inte av författaren utan enligt standard i skolor, generationer, det livslärda språket, med lite minimalt nytt eller låtsasnytt, den raka vägens språk, som författaren låtsas behärska fint, fastän är fången till, med berättandets vansinniga ekonomi i språkanvändnignen vilket förtar, frånsäger unika möjligheter. Språket används så ofta enligt "möjligast", men hos snorstedts- och bonniersromanspråket möjligast för att stärka berättelsen som berättad, om än med lite försynt list för att låtas visa på intelligent bakslug eller lärd text (vilket vill ändå öppet avslöja den som just motsatsen, ett blä), istället försummar man "möjligast" till möjligast eget, till möjligast språk istället för möjligast kungsspråk (alla språk, vanliga språket, det alla skall för att det är så allt och allas). Författaren skall inte sy ihop, utan brodera till det helt som i frossa. Men kanske tack och lov finns det inte så många ändå som bryr sig, hur skulle det se ut om alla vore som Hammarén? Ginsberg sa i en intervju, hur skulle det se ut om alla vore bögar, och svarade enligt mitt minne "inget vidare bra för biologin i varje fall, vore skit för människosläktets vidaregenerationer" alltså lite konstlat, men för lite konstlad ändå. Oavsett skall vi komma bort från stenåldersmänniskans språk, han hade så besvärligt att berätta till skrift, måste hacka ner det i berget, klart man inte då ville säga så mycket extra mer än nödvändigt, men nu har vi ju möjlighet att ladda upp språket, ändå är vi kvar i stenåldersmannens ekonomi i språkets applicering, det raka. Stenåldersmannen hade kanske inte heller så mycket att berätta, om några bufflar, ett horn och om lite sten, i bästa fall en eld, numera finns det oändligt, ändå berättas det så knappt, så otroligt nerpaketerat i språkets. Alltid så skyndsamt till punkt, då blir det nog också skyndsamt till nytt stycke, till nytt kapitel, det är bortskyndat, förvanskat, förstört, snorstedtsfiserat till den grad att eg. inte mer än odlat ogräs är. Evolutionen bergänsar förstås hjärnans språkförmåga, visserligen högst påtagligt, det är stresshjärna i språket, men ändå finns det hisnande möjligheter om man verkligen, framför allt i skriftspråket där man kan göra om den tillräckligt länge.

Jobbar du på något enormt till nu?

jag har lite skaparkris, och så den jävla vardagen som plågar mig, att inte vill komma på startbanan, hjärnan måste hamna på en slags villighet, att den vet att får i fred skapa och släppa, tu vet den att vardagsskitet hänger över, släpper det inte alls så där ohejdat ofta och lätt. Men lite har jag petat nu i befintliga texter för att ändå hålla uppe teknisk färdighet, att man inte helt rostar bort. I somras hade jag en ganska bra period en tid, när protestskrev nid och satir om författarskap, det förbättrar jag lite nu. Jag jobbar stundom, inte nu, men när det bekommer sig något enormt, men aldrig gjort det så hårt som när förädlade och tog fram min stil till debutboken och denna soppbokstrilogi, skrev i 15 månader minst åtta timmar om dygnet, upp till 15, helt avfjärmad från allt och alla, bara skrev och sov typ.

Vad gör du annars till vardags? Har du också ett jobb inom vården eller som aktualitetsintresse?

Eftersom är utpräglat lyxpoet, har jag aldrig i livet varit på heldagsjobb, vore väl ett direkt helgerån mot min integritet om jag vore hamna så sånt. Det kan inte vara en bra erfarenhet för en lyxpoet. Så för allt, jag måste på allt sätt ske till att inte hamna på arbete. När gått så här länge, är det en trend. Jag borde borde få nationellt skydd, nationellt fridlysas av någon ny statlig myndighet, fastän något nygrundat verk för mänskliga skyddsobjekt. Så det så. Jag har således inte jobb inom vården, alltså aktualitetsintresse, och till det behövs kanske freudianska tolkningar som jag inte orkar med. Dagarna varierar, vardagligaste vardagliserade vardag går åt endast till vardagssysslor, e-mails, internet, kanske lite filateli, ibland mera det, skog eller trädgårdsland eller snöskottning, ibland hinner jag skriva också sådana dagar, andra dagar kan jag skriva mycket, tredje dagar kan jag få besök ibland, fjärde dagar på väg någonstans på kupp eller ärenden. Inte vet jag eg., dagarna bara hejdlöst försvinner och allt flyter ihop, egentligen gör jag väldigt mycket olika saker, är ganska splittrad, och några gånger i månaden läser jag. Och så är jag ibland arg över något. Ibland försöker jag fundera ut romanhandlingar, men blir i regel böcker jag inte skriver, bäst är jag på episoder i så fall. Ibland tvättar jag gamla flaskor i flera veckor. Ibland flyr jag verkligheten. Och ibland snickrar jag fastän kan inte mera snicka, träbitarna vill passa allt sämre ihop, glappar mer och mer varje år jag gör något. Planerar tälja ett fint släggskaft nästa år till en järnklump jag fick tag på, fastän skaften blir aldrig lika bra som jag tänker mig dem innan börjar fälja. Stundom är jag på loserförfattarfabriken och skådar på dårar. Till matlagning går nästan ingen tid, bortrationaliserat. Idag skall jag traska i högt vått gräs och bli blöt, har jag tänkt mig dagen. I går var jag till H:fors, en dag var man borta från datorn, utför en kupp, och när kom tillbaka finns mer mails än på en månad + refuseringsbrev från h;ström, refuserar bl.a. redan två eller var det tre antagna / resp. beställda manus förutom mitt senaste manus + fick ett brev från ett annat förlag som vill träffas för att prata om utgivning men i Trädstockholm, idag säger de inget, men refuseringsbrevet omfattar för fan många fler titlar så jag är på åratalsmiiiiiiinus. Plötsligt har jag inte alls en massa manus inedita, jippiiiii, befriad väl. Och vad hände det annat, en läkare trodde jag var dåre fastän var bara nyfiken och stoppade min näsa där jag inte skulle finnas överhuvudtaget. Och minns inte så mycket mer, gick säkert bort, la mig och sov i bilen så länge det regnade den gången där ute, vaknade senare, yrade vidare därifrån apostlaästledes. Två timmar senare gav en dam ett blått paraply åt mig eftersom skulle annars regnat på mig, regnet som fortsatte. Jag är alltmer bekymrat över hur tiden rycks undan för mig. Och ibland, förr jämt drönade jag över kärleksomutliga musan Emma, som är totalenvis, ännu envisare än jag, hon behagar då verkligen inte säga ett ord mera.

Har du något att säga?

Kulturskandal direkt. Min skapares tvål mest rent. Hur kunde de. Fantasilöst så det förslår, av dem och allt det han skrev. Han kan ju inte ens mer skriva, någorlunda rimligt krav vore att besitter en färdighet, men när kunde han nånsin. Om de hunnit ge det till Boet Carpelan (lättnadens suck ändå), hade jag emigrerat från Norden, den här verkligen inte mycket bättre (alltså...). Skrev dessa tvenne nånsin mer skarpsinnigt än stenens dramatik, och trädets skal rakt framför dem? Eviga träd svajar fattigt. Fan vilka klantar. Jag har hur många meningar som helst fler än Tranströmers samtliga, som alla vida överskrider det bästa raderna i Tranströmers allra bästa vilka inte är mycket bättre än hans sämre och sämsta. (Och ingen löjlig hybris här, utan det är verkligen så, om man lite ens tar saken i sina proportioner. Han har inte gjort något för mänskligheten, som till exempel de som fick inom medicin, kemi, fysik, och de får små omnämnanden, som verkligen är genier och gör genombrytande svåra saker, med litteraturpriset blossas upp, och i år för någon som inte gjort något alls större än bara smått, och inte bidragit och lagt något egentligt i litteraturen som jag ser det. Hans namn hade utan vidare dött bort rätt snart, försvunnit till några litteraturvetares oppsatser, nu förlängs det med många tiotals år, men till sist tar tiden ut sin rättvisa, även flest nobelpristagare förblir slutligen det grått förglömt. Men förtätnad går bara inte för sig, glest skall det vara. Och tack för intervjuen, den var jättekul att ta ställning till.

HOTELLOGRAM

fyra (hjärta + spik)

Hur ser av självt teckningshjärtat ut i de luxe-serien talande hjärtan smsmärtan serverat utfallet, enfaldigt rim och tydligare från livet, närmare än ett röntgenhjärtat här, undersökningshjärtat nånsin ut vågar sig? Skärt, rent, blickfång, i självt dom. Den fruktade dr William Benway alias Daktylovägh, i diket stationärt stopp uppfart, var väl ckarl till att fixa lekamen kardia (eller vilket organ bredvid) med ett sardinkonservlock medelst, efter uppkäkad liten fisk, skröt om det gillade och föredrog locket framom sin ämnerikanska army’s modell konservöppnare p-38. Nu från en svunnen tid nummer burken var heavy handtag, locket kniven vässat på öppningen mer likt såg Dr Jeffrey’s chainsaw som. Jag kan inte fixa hjärtat säga ett sig tal tvenne bättre till hos Emma grammatika ckontra E hispidusa. Jag har ändrat på ordningsföljden den, hispidusa kommer i beläget bak. Ingen skillnad hänt alls. Hur säga blott hjärtat tal, ej att läser älskat, älskar icke för ordens liv verklighet. Jag är ordkonstnär utan att förmå något alls. Hur skriver, man en roman, med att lyfta fram något istället för att dränka, fritt från varje nedfall. Dr James Graham Ballard, gjorde teckningshjärtan, och en mans ballad, men han skrev romaner där han slopade lite som allt sista, näst hela rekvisitan väck som, puts allt av ett omkring vore väck, skrev ihop på pudelns kärna nertecknat, tog stormens öka ögat i orkanen, slopade han hjärtat bortslaget, metallblänka, hustrugraven för bilvägens täcke farkost bort, i The Atrocity Exhibition, finns ett för övrigt nu i översötning på svenske spök av ”Skändlighetsutställningen” adekvat hos frölaget Vertigo vernissäget, lyckades han kärna tufft skriva romaner in medias res på anrikt små stycken presentationen direkt, likt för denna ave. Han slipper ändå inte ett ohmkring, det finns och blir kanské ironiskt tvärtom omskapat utgöra ”endast rekvisita”, den bildas, ett bygger än släpper, resurserar på sitt, det naturella hjärtats kärlek, förenade nationens sak romanikens utensila nedfall allt, var är jag mera naken, utsatt, kommen, blottar, bojkottar sanningsvärlden, och är jag jag? Ser jag? Hur ser min egen roman ut till Emma grammatika (säger) kontra Emma hispidusa (tar och lämnar, ehrlekronerar), har jag skändat bort saker, naturaliserat mitt säga, eller tvärt om smyckat ut det. Vet inte det ändå. Konservthjärtat har skal och plåtlager, eller om inte en plastkonserv förgiv, men på nästa ben, bild här, blev det benrangel sydd, var ihopväxt, symbolisten Stalins krabbor är göra cut up Paralithodes camtschatica ihop, på hans order flyttades till fler pölar utmed vidderna för att krabbconcumbo (förökning medelst naturlig väg eller metod, fler konservetiketter för). Klon liknar, hjärtat berusar mig. Nödläge jag är en sandväktares växt. Jag är sandmannes värk, läte, ork upp. Vi har årsdag på kärlek, vilket är ofta och kan inte firas. Undertecknad jag är en smula borta och symboliserar istället. Åt idag middag, en kall konservs innehåll stroganoff ovärmd. Jag vet inte mera det. Ballard säger ”Marilyns död var en annan psykologisck naturkatastrof.” ”En studiekompis upplös en gång åt prefekten för, att även hon Marilyn skulle vara gammal och ful idag, svarade han lärde på det, att vi minsann skulle vara svaga för henne oaktat, vilket redan i sig är länge sedan. Ballard säger vidare ”Sanddynens himlafärd (romantitel). Sanddynernas Venus, tidsslutningarnas fru jungfru, steg upp ovanför talken mot middagshimlen. Den porösa sanden, som påminde om lägenhetens eroderade väggar och om den döda filmstjärnan, med sina bar bröst av snidad pimpsten [jag haft en pimpsten jag fann på stranden] och lår av aska i bussarongens knyte, löste opp sig i vinden [stormen] (styv kuling) mot. Det var krabbfiskarens dag, och skorpionmannens gårdag.” (det var en roman det, nej för sjukt vore om så, enkom vill avträda mest människan på). Den finns i nästa bildh återgjord dock, befolkningen är en annan sak om, strandlejhonet försjunger hornets och med en ytterligare sig vaggvisa nere, han den minsta ave.

e11va Julhälsning joulupukki;

Viska för min cärlek i ditt öra, som medelst bevisligt viftar då kan, hela din rot är vacker, du hämtar från undertill fram, din säregenhet blommar. Det är livslyx att se dig, hålla om dig, livssex min hjärna vill börja fungera med dig, med dig växs, väcks den. Kärleksunderverk, säger mig dess. Till dig. Min hjärtröst, min hjärnröst, din tröst kan, yttra till dig med. Ge, ger mitt ädla organ som julklapp för andra gången åt dig, yttra god slut. Den är din oavsett. Förbinder mig om en högtidlig försäkran, talar ändå aldrig mer om den där herra Joulupukki, julbocken och varom hans accessoarer förlängda järnvadd, när du hatar honom med rätta tala. Din humor vill jag veta av. Han rödfets hemvist Korvatunturi, ”Öronfjäll”, har jag specialöversatt, lyxöversatt, ävensatt, en tillverkning uti från det finska cykelmärket Tunturi på rör allt på rår, fick man för hammaren, än örat har rör, du berör mig höra förröra hålla, hålla hår över falla fjäll. Gjort den till för ett ,eustachiska röret till dalen med rött vax’ ,eustachian tube from the valley with cera rubra’, till annan konidie eustachian catheterization near hammer direct his valley with cera rubra amass ,eustachiska öppning nära hammaren direkt han stal dalens nedom rött vax, hör du mig! utan armlängd den avståndskram här, med känslorna mycket svidande i mig hålla sträckt. Jag är kär människa förstår du, tinar till rötts böj, känns fram, vill, ur mina inre paket ut dig för. Så mycket good jul ändå däråt dig, dej. 

Nu är det tidigt julaftonsförmiddag-hej Emma, och god jul igen, förresten!!¡ 

Ute rosa, blå himmel med guldinslag. Vackert julklappspapper! Tänk att låna en bit himmel och slå in en fin dikt och få skicka till den man... så älskar!! 

Hur många alla får sådana julgåvor?? 

Jag tror att skapande människor på sätt och vis är som barn, lyxvarelserna. Barnets sätt att upptäcka, se, är kreativt fan bättre. Och när man som vuxen... ja fortsätter att vara barn, det är något lite heligt, hederligt och smått dyrbart för mig, och kan känna stolt det, vara verklig över sin ovanlighet, det mest vuxna i så må, fastän vill det mognas, växas till, bliva för dig. Ge av ett eget, så standardens outtalade fiende eller blottgörare. 

Och (men) jag vill också ge mitt eget hjärta ♥ kardia sydän i julklapp till dig, du har fått min bärstjälk förra året, ett organ redan, en rätt närhelst att, men du har något mycket bättre ännu att få, och jag är mycket bättre på att älska med hjärta än med den där, vill med hela ckroppen i allt dig hos, och i hjärna varje stund få veta dig, allt är hjärta, om du ändå kanske öppnas förstyvningen (porrcensur bland). Kan vi tillsammans fastän hälsa hem epitet dårfinken ”joulupukki”*, två hjärtan behövs för ett svårt, hjärta är ”är alltid, jämt”, länge än varje den stund man gör orgasmer, och amorgasmer. Bakvägt *Joulupukki är till dess kopia alias Amor, pseudo eller vikarie, tjänsteförrättande, ändå ett skäl att säga här hjärta, borde vi klara oss utan, för egen tyngd och förmåga enbart. Julhälsningar sällan bra formulerade alls, kanske aldrig det så, inte denna fastän menar att älskar dig så mycket enbart att du verkligheter lycka åstadkomma mig för, utan rött mera, om se mig renaste enkom vill, äktare än naturell &:så. Du är vackraste att slå ögonen till, veta ditt hjärta för, lycka var att vakna till dig. Vädjanden illa, sägandets vilja ändå det sanna av. 

(Note. Voi butyrporr ”Vittujen kevät ja kyrpien takatalvi! (Finnish for “life could be better” as suggested by Joulupukki) (Puh parfyméernas vår och mansstängernas vinterresiduum) (Ah cunnorum ver et mentularum frigora) Stefan huusi repäistyään esille laitteen (utbröt Stefan sträckt donet), joka tuntui koostuvan johdonmukaisesti yksinomaan johdoista ja piirilevyistä.” (som enkom bestod av röd tråd och bottnen) (bra grej) (ur den smärre fräcka förbannelseurkundssagan begynt in deco af dr Johannes Sankari (Johannes Hjälte) titel ”Mahtimiehet ja Viiden Kreikkalaisen arvoitus”, även under ”Mahtimiehet ja Ikuisuuden Kives” (enligt De mäktiga och de fem krekernas gåta, äv. understådd De fula och den eviga chinjongen), med bl.andra Tohtori Valo Doktor Ljuset inne och Professori Haudankehto prof. Grawagga, Professori Stefan Tähtipää prof. Stefan Stjernhufvud, förhatlige Pyhä S:t Joulupukki i jodoformvadd embonpoint god greuelspopagandist, Kersantti Kaasunaamari sergeant Gasmask Svart, Professori Kuolonkehto prof. Mortevagga, samt Tohtori Kohtalo dr Ödehus stamfader ur taget staffage snart villa ironi i hélvété, persiflage personage à la havre gott åh talar dig, de sju dvärgarnas naturella parade i täten bevidrör.)

23 Idonym duchampa

Emma, får jag sträcka fram den vackra flerbladig duchampa! 

Plyschtistel för ihop på, senare 

öknens sång för sig sin näckrosorna 

månblommans kronblad för tolvslagspoeten dag röst 

fruktdräpans droppa för kroppsknopp knäpp 

skräddarros för vakttorns fot fri autofyt, in 

filialmurranka för litet spetsigt koppartorn upp 

ärgblomman förtag färg ett tag, nästa bland kvarblomma silkvar, skuloritell, lavoriell 

duchampan åhdlat lyxgräs är, gror, frågar dig, en mening fläck rent, vått töm 

dessa spetsa rankor på karaffinskylt, återgeendet ett fyll 

Jag söka i regn med omöjlig vit bukett upp teflonet Emma, kronbladet, dig. 

se genom det förtätas ta vikt smyckat, på krukan bevare 

”I min SAOL från 2006 står det att lavoar är en äldre typ av tvättställ (i Svérige) men ett modernt tvättställ på finlandssvenska.” 

/ från översättningsrådet Janco Karlsson-Äijämöinen. 

”Hahahaa oha, de är så dårar (märkliga) i Sweden land, Såne alltid värst, den där formuleringen är ju värd per nobelpriset all kchans åt för dem självft kan rent proppa.” 

(Fann här om dagen (igår) på ett bara strövtåg en plättpanna för hela surnumerärt aderton många plättar steka åt gången, den var stor och så cmetern fylld med gammalt fett, verkligen inte helt lätt som en plätt alls, aldrig sett till maken (mage embonpoint) på större panna, stor den nästan som halva hällens kokplatta i Sylvihuset, och hängde idag upp densamma på stockväggen där i Sylvihusköket järniserat även om du aldrig skulle komma mer, passar så fint med hällen och med fina vita kalkstensmuren du gjorde. Symboliserar nu att även en lätt sak kan vara oordnärt tung (exkluderat bokpaketen från h;ström), men undrar vilken jätte till kvinna, amazon, sjömanskock eller soldatpojke, eller som Tapsa Rautavaaras ena dotter, eller karelskan Eila-täti med dottern Sinikka som kan ha hanterat sådan panna, behövde i varje fall inte gå till lyxgymmet om arbetade till sådana kockärl för sina maximala matlag, och är inte bara stor utan av tjockt kompakt gjutjärn med Högfors bruk som stämpel, samma som faktiskt hällen har och kanske denna ut infra av sammetsnässlas boplatsjärns: (XXX) men sedan väl när jag såg den upphängd började jag gråta när kallat dig för teflonEmma, och den gråten tänkte aldrig sluta, hela pannan tänkte bli sjunk S/S Stekpannan på störtfloden nerför. Fan vad jag är blötne.) (Repris som Tapsas döttrar och mera om dåren själv, hans allra amazoniska döttrar samt om Eila-täti och Sinikka i andra allra ena ”Största skarabéerboken”. Orkar ändå snart inte mera själv bära mig, fastän måste förstås.) 

Aron Landahl (3/11)

Notering: Redaktionen fångades av ögonblicket som fångades av poeten.

Vår intuition är att fördjupa samtalet kring ett konstnärskap, en persona i taget.

Samtalet växer för varje sekund.

Porträtt av Aron Landahl gjort av Klara Granlöf.

Kan du berätta lite om dig själv Aron?

Ja, tidigare när jag fått den frågan så har jag ofta svarat att jag kommer från Gotland.

Punkt.

Det har liksom räckt, har jag tyckt.

Ön har allt det där som jag håller högt och varmt och har väl också format min begreppsvärld i stor utsträckning.

Karg och fantastisk natur.

Vindlande gränder.

Hjärtskärande skönhet.

Äventyr.

Katthemmet.

Saker som spolas iland.

Växtzon 1.

Skulle man slita ut min själ och lägga den på en overheadapparat skulle den till stor del visa konturerna av denna ö, det är ett som är säkert. Du vet, man vill ju att det skall vara som i böckerna, de där riktigt bra, de där magiska, och Visby och Gotland har på något vis fått mig att tro att det är möjligt. Nu bor jag ju förvisso inte där, men jag har en karta över den uppsatt på väggen så att jag inte ska glömma vad den lärt mig.

Betraktelse vid cykel

Också publicerad i tidningen Aluma.

I hamnen.

Publicerad i Mooncoloured Hounds album: A Questionmark in Gorgeous Art.

Sko.

Publicerad i Mooncoloured Hounds album: A Questionmark in Gorgeous Art.

Snäcksamlaren

Också publicerad i tidningen Aluma.

Du har alltså lämnat Gotland? Ditt ursprung och där du spolades i land. Hur kan det komma sig?

Det finns en gammal skröna om en förbannelse som en gång låg över Gotland. Den gjorde att hela rasket sjönk under havets yta vareviga morgon. Sen kom den tillbaka upp igen vareviga natt. Så höll det på ända tills en kille kom på att man skulle tända massa eldar runtom på ön. Det fick slut på spektaklet, drev iväg mörkrets lakejer.

Hursomhelst, det jag vill komma till är att det är lite så med mina vänner och bekanta också, eller min generation kanske snarast. De försvinner från ön på det mörka vinterhalvåret för att börja kravla sig tillbaka när sommaren nalkas för att njuta av frukterna som dukas upp. Endast några enstaka tappra stannar på ön över vintern för att hålla eldarna vid liv. Så för att kunna vara nära personer jag håller kära så tog jag också färjan västerut. Sen är det förstås en mosaik av lite andra anledningar också, flyttlasset har gått ett antal gånger fram och tillbaka.

Är ditt konstnärskap ett berättande sådant?

Ja, det skulle jag vilja säga. Det är iallafall den infallsvinkeln som jag tycker är intressant. Just den där känslan av vissa bilder att de är tagna ur ett större sammanhang, att bilden är en portal som öppnar upp till en längre berättelse, det tycker jag är oerhört spännande och är det jag strävar mot. Den känslan har jag förnimt, förnummit eller hur man nu säger, även i poesi någon gång. Att man fått en glimt av något stort och sedan blivit lämnad med en längtan och en undran.

utdrag ur Arvet

I Sverige är vi fixerade av formell utbildning, även när det gäller de konstnärliga försörjningssätten. Har du någon sådan? Vilken? Varför? Har den gett dig något?

Jo, jag gick ett år på serietecknarskolan i Malmö. Det var sjysst. Framförallt för att man fick mycket tid till att prova grejer man gått och tänkt på.

Och att det är trevligt att sitta i en skapande verkstad. Sen blev jag kär i en klasskompis också, och det var väl kanske det allra bästa med den utbildningen.

Så småningom kände jag dock att jag fick jag nog. Av den konstnärliga världen. Tyckte mest bara att det var jobbigt att tänka på bilder och klippte banden, satte av i en annan riktning.

Så nu studerar jag biologi. Det är svårare att säga om det är sjysst eller inte. Det är ett ascoolt ämne, jag tycker jättemycket om att vistas ute bland sköna djur och skön natur, och jag tycker om att lära mig om underliga levnadssätt, till exempel om hyperparasiter som parasiterar på andra parasiter. Men att läsa på universitetet kan kännas så maxat intellektuellt att man bara vill spy. Sitta på en hård stol tills man får träsmak i rumpan och bara ta in och bearbeta information i hjärnan. Kroppen blir understimulerad och ledsen. Och jag hinner inte vara ute och hänga med djuren längre.

Det har fått mig att längta tillbaka och också söka mig till den kreativa, skapande dimensionen igen. Så det känns ju kul, och nu tycker jag mig ha en mer avslappnad relation till det än tidigare, det var mer smärtsamt innan.

På vilket sätt upplever du att det var givande? Och hur ställer du dig till den konflikt som ett samtida verk kan, men inte behöver innebära, i form av text, bild, ljud, doft och läsarens interagerande med ett verk eller en serie av verk?

Hmm, jag tror inte jag förstår frågan riktigt. Vad är det för konflikt du tänker på?

Den som uppstår i mötet med fler än en konstarter samlade i ett och samma verk, serie kontra prosa och så vidare ...

Aha! Jag tror nog inte jag ser det som en konflikt, utan snarare ett berikande. Om man tittar på seriemediet så är väl dess styrka just att den fogar samman olika uttryck i ett. Det är fler tentakler som drar en in i verket vilket gör att det känns väldigt lättillgängligt, det tycker jag är coolt.
En skriven bok tar längre tid på sig att skapa förtroende, men tänker jag efter är det nog ändå böcker som gett mig de starkaste upplevelserna.

När man väl fått det där förtroendet verkar det kunna föra en till större djup än en serie, grovt sett.
Serien är en smaskigt sockrad bulle, prosan är surdegslimpan som utvecklas med tiden. Sen finns det förstås också serier, ofta de lite längre, som lyckas beröra på djupet. Ja, varje gång jag läser Pojken från Hiroshima så känner jag gråten välla fram, den är så förbannat sorglig.

Hur arbetar du själv med bild mot text?

Det beror förstås lite på vad som skall göras. Om jag skall illustrera en text så utgår jag naturligtvis från den, ställer in radarn på de ord eller strofer som målar bilder eller stämningar i huvudet och så får det växa därifrån.

Men som sagt så kommer jag lite från seriehållet och där är det en mer ömsesidig process. Det brukar vara en kapprustning mellan ord och bild där de utvecklas och tar språng från varandra för att bit för bit väva samman skapelsen från flera håll samtidigt.

Sen en minst lika viktig komponent är musiken. Den behöver vara närvarande i skapandet och få del i äran. Det är främst den som öppnar portarna till fantasins rike varpå man likt en dansk medeltida konung kan ta sig in och brandskatta dess invånare på guld och juveler.

Musik säger du. Är det rytmen, färgen eller någon speciell frasering som du vill fånga när du jobbar med den som bakgrund?

Oftast är det nog egentligen inget som direkt fångas i musiken. Den bara är där och höjer det man håller på med till skyarna. När jag sitter och tecknar på en bild så är musiken som en stöttande kompis som kikar över ens axel och säger: ”Åh! Det där blir så himla, himla fint! Helt fantastiskt blir det! Du är min bästa kompis!”. Om bilden man tecknar är svartvit så målar musiken dit färger. Om bilden redan har färger får musiken den att börja röra på sig. Musiken ger bilden ett helt annat djup när man betraktar den, det är häftigt tycker jag.

En ömsesidig process, det låter hemskt spännande. Särskilt i ditt ordval att det rör sig om en kapprustning. Får du skilda bilder i konstruktionen av bild och text?

I grund och botten är det en viss stämning jag söker, och där är orden och bilderna bara olika manifestationer av samma stämning. Så på sätt och vis är det samma källa jag vaskar ur. Dock är väl bild-öskaret lite större i och med att det är främst tecknande jag ägnat mig åt, och inte lika mycket åt det skriftliga. Det skriftliga känner jag mig inte lika trygg i. Det är min storebror som haft den skrivande rollen, medan jag haft den tecknande, och min lillebror den teatrala rollen. Det där har luckrats upp lite, men den spontana tanken kör lätt på i gamla spår: min roll är tecknarrollen.

Har bild och text olika inspirationskällor?

Vad det gäller inspirationskällor så kan de nog komma i alla möjliga tänkbara skepnader. Men gamla kopparsticksillustrerade äventyrsklassiker går ju alltid hem, och där har vi ju både text och bild i ljuvlig parad.

Har du något ytterst mål med dina verk? Alltså: någon agenda eller en nyckel som du vill att vi ska läsa dig genom?

Nja, det har jag nog inte så mycket att säga om egentligen. Gillar man ett verk så får man göra det på sitt sätt. Ogillar man det så får man också göra det på sitt sätt. På serieskolan blev vi itutade att det var verket som skulle stå för berättandet, man skulle inte behöva hänga över axeln på betraktaren och förklara. Den devisen låter rätt bra tycker jag.

Vill du säga något avslutningsvis, något som jag inte själv tagit upp, men som är viktigt för dig?

Hmm … Nej, men tack ändå. Det passar ganska bra att avrunda, jag måste nämligen börja packa för en liten tur till Island.

Du vet, öar. Man kan inte få nog av dom.